933 svenska skalbaggsarter – drygt var femte – bedömdes 2020 uppfylla IUCN:s kriterier för rödlistning. Det vanligaste skälet är att populationerna är fragmenterade, pga. att ytan eller kvaliteten av arternas livsmiljö har minskat. Arter kan leva kvar länge i isolerade populationer som inte är livskraftiga på lång sikt – en utdöendeskuld som gör att arters situation kan se bättre ut på kartan än den i själva verket är.
Det som hotar flest skalbaggsarter är det industrialiserade skogsbruket. I dagens likåldriga barrträdsplantager är skogarnas naturliga föryngringsprocesser satta ur spel, och det råder brist på lämpliga livsmiljöer för många arter – särskilt de som är knutna till äldre eller döda träd. På andra plats kommer det högeffektiva industrialiserade jordbruket. Våtmarker och stränder påverkas både av skogs- och jordbruk, och dessutom av vattenreglering samt exploatering av stränder. Slutligen – i alla miljöer tillför klimatförändringarna ytterligare en osäkerhet inför framtiden.
I södra Sverige omvandlades och utarmades skogslandskapet till stor del redan för flera hundra år sedan, och många vedskalbaggar som i naturskogar är allmänna är idag helt eller nästan helt försvunna från södra Sverige – exempel är knäpparna Danosoma conspersum (VU) och D. fasciatum (NT). Regionala försvinnanden fångas inte alltid upp av rödlistan, men de visar att utdöenden sker och är en långsiktig följd av ett skogsbruk med otillräckliga naturhänsyn.
I norra Sverige är kalhuggningar av naturskogar mer sentida och rester av ett ursprungligt skogslandskap finns ännu kvar, men arealen minskar och skogar med höga naturvärden avverkas fortfarande. Krävande arter som större barkplattbagge Pytho kolwensis (EN) finns endast kvar i isolerade skyddade områden.
Där det äldre, småskaliga odlingslandskapet ofta var artrikt, är dagens åkerlandskap ofta extremt artfattigt. Storskaliga monokulturer och bekämpningsmedel utarmar landskapet på både insekter och fåglar. Ogödslade naturbetesmarker ersätts av konstgödslade gräsmarker med utarmad flora. Småbiotoper som åker- eller dikesrenar, småvatten eller gårdsmiljöer har minskat på många håll, och i skogsbygder har mycket jordbruksmark planterats med skog.
Korthalsad majbagge Meloe brevicollis. Foto: Krister Hall
En stor del av odlingslandskapets biologiska mångfald finns idag på marker som hävdas tack vare miljöersättningar. Särskilt viktiga är näringsfattiga marker som torrängar, ljunghedar eller sandfält med betesdrift samt sandiga trädesåkrar. En av de mest hotade skalbaggarna är korthalsad majbagge Meloe brevicollis (EN), som utvecklas i bon av solitära bin.
Trädbärande kulturmiljöer som parker, alléer, lövängar och ekhagar är viktiga för många arter knutna till gamla ädellövträd. Ett exempel på en art som helt har försvunnit ur skogslandskapet är bredbandad ekbarkbock Plagionotus detritus (EN). Det pågår försök att utplantera arten på platser där den har försvunnit i sen tid, t.ex. vid nedre Dalälven.
Bredbandad ekbarkbock Plagionotus detritus. Foto: David Andersson
Stränder och våtmarker hävdades förr ofta med bete eller slåtter. När hävden upphör så växer stränderna igen och får en artfattigare flora och fauna, ibland påskyndat av övergödning. Våtmarker hyser därför många rödlistade skalbaggar. En art som minskat dramatiskt är mannagräsbagge Oulema septentrionis (VU).
Vattenkraft och regleringar hotar åtskilliga skalbaggar knutna till störningspräglade stränder. Ett exempel är nedre Dalälven, där vatten och topografi har skapat en unik natur med svämskogar och älvängar, som försämrats till följd av älvens reglering. Älvängslöpare Platynus longiventris (CR) har sin enda nordiska förekomst i detta område.
I kustmiljöer som havsstrandängar och sandiga havsstränder är bebyggelse och annan exploatering viktiga hotfaktorer. Slitage och städning av badstränder hotar svartbaggen Phaleria cadaverina (VU) och andra arter som lever av organiskt material som kastats upp på stränder.
Effekterna av klimatförändringar är svåra att förutse. Ett varmare klimat kan i sig vara ett hot för nordliga fjällarter – t.ex. snölöpare Nebria nivalis (NT), som lever vid smältvattenflöden från glaciärer. För arter med fragmenterade populationer kan en ökad variabilitet vara en stressfaktor. Nya skalbaggsarter invandrar eller sprids med transporter, men få av dem har en direkt negativ påverkan på andra arter. Ett mer påtagligt hot mot skalbaggar är att invasiva växter breder ut sig, konkurrerar ut värdväxter och ändrar vegetationens struktur.
Hur vi väljer att hantera klimatfrågan får också effekter på biologisk mångfald. Så länge ekonomiska tillväxtmål ligger kvar kommer omställningen till en fossilfri ekonomi medföra konflikter mellan klimat och biodiversitet. Exempel är ökade tryck på både skogar (trä som byggmaterial och biobränsle) och på vattendrag (vattenkraft som grön el). Ser vi skogen som en resurs för både kolinlagring och biodiversitet så kan de två målen samverka, men det kräver ekonomiska uppoffringar. En ökad risk för översvämningar kan också väcka nya krav på vattenreglering – Vänern är ett aktuellt exempel.
En nationell rödlista är en sammanställning av arters status och trender inom ett lands gränser. Arterna bedöms med hjälp av ett antal kriterier, som omfattar skattningar av populationsstorlek, förekomst, utbredning och populationstrender. Utifrån denna bedömning placeras arterna i olika kategorier.
Håkan Ljungberg, skalbaggar
SLU Artdatabanken
hakan.ljungberg@slu.se, 073-0814167