SLU-nyhet

Var med i kartläggningen av grantickans utbredning i Sverige

Publicerad: 02 september 2021
Vedticka som med brungul undersida sitter fast på en gran. Foto

Grantickan är en karaktärsart i äldre granskogar. Taxonomiska utredningar har visat att det i Sverige kan finnas flera varianter av granticka och kanske rör det sig om olika arter. I samarbete med Uppsala universitet och SciLifeLab inleder SLU Artdatabanken nu ett projekt där syftet är att få klarhet i grantickornas taxonomiska tillhörighet, utbredning och ekologi. För att kunna genomföra projektet behövs allmänhetens hjälp att hitta och skicka in torkat material av granticka.

På gamla granar i fuktiga granskogsmiljöer kan man stöta på grantickan, Porodaedalea chrysoloma. Arten följer granens naturliga utbredningsområde och i norra Sverige ses den som en karaktärsart för gamla granskogsmiljöer. Söderut i landet är den mera sällsynt och i Götaland och Svealand visar dess förekomst på skyddsvärda granskogsmiljöer, som kan hysa andra ovanliga vedsvampar knutna till gran.

Närbild på granstam med granticka som växer på stammen. Foto

Grantickan är knuten till granens naturliga utbredningsområde och den har en tydligt nordlig utbredningstyngdpunkt. I äldre grannaturskog i norra Sverige är den alltjämt en karaktärsart och förhållandevis vanlig. Foto: CC BY 2.0

Grantickan lever av att bryta ned ved. Den kan växa som en svag parasit på levande och döende äldre granar men finns även på död ved, så som högstubbar och lågor. Ofta växer det flera fruktkroppar på ett och samma vedsubstrat. Som andra eldtickor har den bruna och fleråriga fruktkroppar som bildar hattar på träd och ofta sammanvuxna med varandra. Hattarna kan variera mycket i form. Tickans porer är kantiga, oregelbundet labyrintiska och större (två till tre porer per millimeter) jämfört med vedticka och ullticka som också växer på gran i samma nedbrytningsstadie. På yngre exemplar har porerna ofta en gul ton.

Lätta att förväxla

Grantickan ingår i släktet eldtickor, Phellinus, som hyser ett stort antal arter som på senare tid indelats i mindre släkten. I den nyare indelningen räknas grantickan in i släktet Porodaedalea, dit även den närstående talltickan, Porodaedalea pini, hör. Ekologiskt skiljer sig talltickan från övriga tickor genom att den växer uteslutande på tall. Däremot finns det fler arter som kan växa på gran, Porodaedalea laricis och P. abietis. Arterna är sinsemellan mycket lika och det finns en risk att de har blandats samman. Dessutom skiljer sig namnbruket åt i de nordiska länderna och arterna synonymiseras med varandra. Det som man i Finland kallar för P. abietis är förmodligen en nordligare, kraftigare form av granticka. I Sverige har vi hittills kallat denna form för P. chrysoloma, men detta är förmodligen en mer sydlig art med tunnare fruktkropp och ett mer utbrett växtsätt. Dess utbredning och ekologiska förutsättningar i Sverige är just nu dåligt kända. I landet finns även fynd som har bestämts till P. laricis. Det är den här namnförvirringen som nu ska redas ut genom en storskalig provtagning och populationsanalys.

Viktigt att öka kunskapen

Eftersom grantickan är en naturvårdsintressant art är det viktigt att känna till dess utbredning och ekologiska krav. Genom DNA-baserad artbestämning och populationsanalys kartlägger projektet vilka olika arter som finns i Sverige. För detta behövs väldokumenterat material för sekvensering vilket kan samlas in med allmänhetens hjälp. Genom rapporter och inskickat, torkat material är ambitionen att få klarhet i vilka arter av grantickan som finns i Sverige och om det finns skillnader mellan dem vad gäller utbredning och biotop.

Text: Elisabet Ottosson, Monica Guilera och Anna Rosling

 

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.

Sidansvarig: ulrika.sehlberg.samuelsson@slu.se