Skogsvaxskivlingar – värdefulla indikatorarter

Skogsvaxskivlingarna, släktet Hygrophorus, känns bäst igen på de tjocka, vaxartade och glesa skivorna i kombination med växtplatsen. De liknar de färggranna hagvaxingarna, släktet Hygrocybe, med de vaxartade nedlöpande skivorna, men skogsvaxskivlingarna har betydligt mer dämpade färger och är köttigare. Skogsvaxskivlingarna förekommer i skogliga ekosystem och många arter är knutna till äldre skog med lång kontinuitet. De bildar ektomykorrhizza* med träd och de flesta arter är värdspecifika, varför det för artbestämning är viktigt att notera vilka trädarter som finns i närheten av fyndet. Flertalet arter är ovanliga och rödlistade, dessa hittas endast i äldre, opåverkade skogar och indikerar därför höga naturvärden.

Olivvaxskivlingen, Hygrophorus olivaceoalbus, växer med gran och är en av våra vanligaste skogsvaxskivlingar. Den är slemmig i fuktig väderlek och hatten har mörkt olivbrun mitt och ljusare kant. Foto: Michael Krikorev

Fler att finna

I Norden finns 45 kända arter varav två ännu inte hittats i Sverige; lärkvaxskivling, som är funnen i Danmark och fjällbjörksvaxskivlingen, som endast är känd från Kilpisjärvi i norra Finland. Båda arterna borde kunna påträffas i landet. Skogsvaxskivlingarna har förhållandevis robusta fruktkroppar med vaxartade och tjocka ofta nedlöpande skivor. De är medelstora till stora, många är helt vita eller ljusa, andra har hatt med inslag av gult och rött eller mer dystra nyanser av grått och brunt. Flera arter är slemmiga i väta och några har karaktäristisk lukt.

Förväxlande lika

Under senare år har många arter tillkommit i släktet och inom bland annat doftvaxskivlingarna har tre nya arter beskrivits. Dessa har tidigare förväxlats med snarlika arter, framför allt på grund av bristande kunskap om värdval och krav på markförhållanden. Då arterna inte tidigare skiljts åt är äldre uppgifter om utbredning och förekomst osäkra. Bland doftvaxskivlingarna förekommer också helt vita former, samt former med gula fjäll, vilket kan komplicera artbestämningen ytterligare.

Sydlig doftvaxskivling, Hygrophorus pinophilus, är en av de nyligen beskrivna arterna. Den doftar svagt sötaktigt av bittermandel och växer med tall på kalkrik mark. Foto: Ellen Larsson

Eftersom skogsvaxskivlingar ofta signalerar höga naturvärden är det av stort intresse att fynd rapporteras in till Artportalen, och att material av sällsynta arter sparas och skickas till ett av de offentliga herbarierna i landet.

* Ektomykorrhizza är en symbios mellan växter och svampar, där utbyte av näringsämnen och vatten mellan svamp och växt sker i växtens finrötter.  

Textförfattare: Elisabet Sjöro och Ellen Larsson