Utforska groddjuren under våren

Det finns ungefär 7 200 olika arter av groddjur i världen. I Sverige finns 13 arter, varav två är salamandrar, tre är paddor och åtta är grodor. Svenska vattensalamandrar och paddor bildar var sin familj medan grodorna delas in i fyra familjer (lökgrodor, lövgrodor, klockgrodor och egentliga grodor). Den största svenska grodfamiljen (Ranidae – egentliga grodor) innefattar fem arter, varav tre är så kallade brungrodor (släktet Rana – långbensgroda, vanlig groda och åkergroda) och två är så kallade gröngrodor (släktet Pelophylax – ätlig groda och gölgroda).

Groddjuren är bra miljöindikatorer då de snabbt påverkas av omgivande markanvändning, eventuella gifter och klimatförändringar. Den senaste tiden har de drabbats av chytridsjukan som spridit sig över världen, inklusive Sverige. Det är därför av stor vikt att hålla reda på hur det går med populationerna och deras utbredning, men också att se till så sjukdomar inte sprids mellan lekvatten.

Groddjuren lever största delen av året på land, där de letar föda och även vilar och övervintrar. De övervintrar på frostfria ställen under stockar, stenar och trädrötter eller i stenhögar och andra håligheter. Vissa arter (t.ex. större vattensalamander och vanlig padda) kan hittas i husgrunder och källare. Strandpadda och grönfläckig padda kan förutom i håligheter även övervintra i klippskrevor och sandslänter (bara strandpadda). På våren söker sig de könsmogna djuren till lämpliga dammar eller andra vattensamlingar där de kan para sig och lägga rom. De vuxna djuren återvänder ofta till samma lekvatten varje år medan de yngre djuren ofta sprider sig till nya fiskfria lekvatten.

Hos grodor och paddor samlas hanarna kring vattensamlingarna och försöker locka till sig honor genom sitt spel. Varje art har sitt speciella läte. Hanarna hoppar upp på ryggen på honorna, omfamnar dem inför parningen och stannar tills parningen är över – de bildar amplexuspar (amplexus betyder på latin ”omslingrande”, ”livtag” eller ”famntag”). Anledningen är att grodor och paddor har yttre befruktning – hanen befruktar äggen (rommen) samtidigt som honan lägger dem i vattnet.

Hos salamandrar lockar hanarna till sig honor på annat sätt än med läten – de ligger i vattnet, visar upp sin ryggkam och viftar med stjärten. Ryggkammen utvecklas inför leken på våren. Hanen lägger en geléklump med ett spermapaket (spermatofor) som honan tar upp genom kloaken – salamandrar har inre befruktning. Honorna vecklar sedan in sina ägg ett och ett i vattenvegetationen.

Hane av mindre vattensalamander i lekdräkt med den stigna ryggkammen. Foto Per Nyström.

Vid artbestämningen av groddjur är det lätt att skilja salamandrar då de är ödlelika med svans och hanar utvecklar den karaktäristiska ryggkammen under leken. Paddorna skiljs lätt från grodor genom sin tydligt vårtiga hud. De har dessutom två stora giftkörtlar på huvudet, så kallade parotidkörtlar. De hoppar sällan utan kravlar sig fram. Paddor har ingen speciell lekdräkt. Grodornas hud är till skillnad från paddornas slät och kroppsformen är slankare. Med undantag för åkergrodan, där hanen kan bli vackert ljusblå, har grodor ingen speciell lekdräkt. De mest svårbestämda arterna är brungrodorna i släktet Rana (långbensgroda, vanlig groda och åkergroda). Med hjälp av den digitala bestämningsnyckeln kan man skilja ut samtliga 13 arter som har sin naturliga förekomst i Sverige.

Till skillnad från andra grodarter, som inte har någon synlig lekdräkt, kan hanar av åkergroda bli blåa under parningsperioden på våren. Foto Per Nyström.

För att utforska vuxna individer kan man använda några intressanta inventeringsmetoder. Vuxna grodor och paddor kan inventeras genom att räkna antalet spelande hanar. Man går runt vattnet och räknar alla individer man hör eller ser. Hanar av klockgroda, strandpadda, grönfläckig padda, lövgroda, ätlig groda och gölgroda kan man få att börja spela genom att spela upp eller härma deras läte. Artbeskrivningarna i Artfakta innehåller läten som man kan spela upp. På väg fram till lekvattnen skrämmer man ofta groddjuren så de slutar spela, men om man står tyst och stilla en stund börjar de spela igen. För vanlig padda, vanlig groda, åkergroda och långbensgroda är det vanligare att rapportera hur många individer man ser. Salamandrar räknas individuellt genom att lysa med en lampa på natten. En stark pann- eller ficklampa fungerar bra. Man går längs strandlinjen och räknar alla individer man ser. För rapporteringen av groddjur är det mest intressanta vilken art som finns i ett område och ungefär hur många individer det är. En värdefull information är också om arten förökar sig i området.

Alla groddjur i Sverige är fridlysta och får inte hanteras utan tillstånd. Undantag gäller för mindre vattensalamander, vanlig padda, vanlig groda och åkergroda. Dessa arter får man ta in och studera under förutsättning att man släpper ut dem på samma plats där de fångats. Exakt beskrivning av bestämmelserna finns i artskyddsförordningen (SFS 2007:845). De flesta av våra groddjur omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG), som syftar till att säkra den biologiska mångfalden inom EU.

Text: Pavel Bína, Artur Larsson, Marika Stenberg och Per Nyström
Foto: Per Nyström