Ut och leta efter gullrisbock!

Att leta efter observationer på Artportalen är ett bra sätt att hitta inspiration för exkursioner, men det kan också leda till att eftersök koncentreras till redan kända ”hotspots” med rik fauna. En del arter är kända från ett fåtal platser därför att de verkligen bara finns där, men bland insekter finns betydligt fler exempel på arter där de flesta förekomsterna är okända. De kända förekomsterna är ibland bara platser där arten hittats av en slump. Om en första observation leder till fler besök på samma lokal och fler rapporter som sedan resulterar i ännu fler besök, kan det se ut som om arten ställer väldigt specifika krav – men den slutsatsen kan vara felaktig.

Gullrisbocken – en förbisedd art?

Gullrisbock Phytoecia nigricornis är rödlistad och ses som begränsad i sin svenska förekomst. Den har bara hittats i Blekinge och nordöstra Skåne – gamla uppgifter från Småland och Östergötland har visat sig vara felaktiga. Gullrisbocken har ett åtgärdsprogram (Nilsson 2013), och några få riktade eftersök har gjorts (Molander & Franzén 2010, Franzen 2016). Nya förekomster har upptäckts, men det finns också gamla lokaler där arten inte har kunnat återfinnas. Med ett litet utbredningsområde och få förekomster ser situationen bekymmersam ut, men hur är det egentligen? Vi tror att gullrisbocken kan vara förbisedd och att observationsdata inte ger en helt rättvisande bild. Klimatmässigt borde det finnas förutsättningar för en större utbredning, och det bör definitivt finnas plats för fler förekomster inom det kända utbredningsområdet.

Gullrisbock till vänster kan förväxlas med den betydligt vanligare arten hundkäxbock P. cylindrica, till höger. Hundkäxbock lever dock på olika flockblommiga växter. Båda arterna är 6–12 mm långa och har en långsträckt, jämnbred kropp som är svart med grå behåring. De två bakre benparen är helsvarta hos båda arterna. Hos gullrisbock är även frambenen svarta – på sin höjd med ljusa partier på skenbenen. Hos hundkäxbock är istället både framlår och framskenben tydligt ljusa. Foto: Anders Törnberg

Livsmiljöer och värdväxter

Till skillnad från flertalet andra långhorningar utvecklas gullrisbocken inte i ved av buskar eller träd, utan i stjälkar av korgblommiga örter. Den enda kända värdväxten i Sverige är gullris Solidago virgaurea – i Centraleuropa nämns även renfana Tanacetum vulgare, olika malörter Artemisia, samt prästkrage Leucanthemum vulgare (Klausnitzer m.fl. 2016). Huruvida andra arter i gullrissläktet också kan fungera som värdväxter är okänt. Gullrisbocken verkar trivas bäst i torra och varma miljöer, gärna på sandig eller grusig mark där plantorna står glest. Flera av de svenska förekomsterna är i gamla grustag – en kortlivad miljö som på sikt växer igen. Det finns också fynd i andra människoskapade miljöer som vägslänter, banvallar och hyggen, men arten är även funnen i mer naturliga miljöer som torra betesmarker eller slåtterängar. Utnyttjar gullrisbocken andra värdväxter än gullris i Sverige? I vilken omfattning drar den nytta av värdväxternas potentiella miljöer? Idag kan sådana frågor inte säkert besvaras – fynden är helt enkelt för få.

Ut och leta på nya ställen!

Leta gärna efter gullrisbock – framför allt på platser där den inte setts förut. Arten förtjänar definitivt att eftersökas i södra och östra Småland, varifrån det hittills saknas fynd. Gullrisbocken visar sig under juni och juli. Den är ingen blombesökare utan gnager på blad av värdväxten. Baggarna håller sig gärna gömda i bladveck eller längs stjälkar, och kan därför vara lite knepiga att hitta. Det går att fånga arten med slaghåv, men ett skonsammare alternativ som ger säkrare resultat är att metodiskt söka igenom plantor. Ta gärna fotobelägg – ett tips: för att kunna artbestämma gullrisbock från foto så gäller det att ”visa framfötterna”!

Text: Håkan Ljungberg, SLU Artdatabanken; Marcus Törnberg, Länsstyrelsen Blekinge och Sanna Nordström, SLU Artdatabanken

Läs mer om gullrisbock i Arfakta