Två nya nakensnäckor för Sverige

Nakensnäckan brokig kamnuding Trinchesia caerulea, som bestått av ett artkomplex, har nu delats upp i fyra distinkta arter. Nominatarten är kvar men är nu striktare definierad; den har fått behålla både det svenska och vetenskaplig artnamnet, och tre nya arter har brutits ut ur artkomplexet. Brokig kamnuding är ovanlig och kan påträffas vid Bohuskusten. I Sverige förekommer även den nybeskrivna arten blågul kamnuding Trinchesia cuanensis, som är påträffad vid Smögen, där ett 12 mm stort exemplar insamlades på ca 20 meters djup och fotograferades av Klas Malmberg i maj 2015. I övrigt är blågul kamnuding funnen vid Nordirland. Av de övriga två arterna som beskrivs i Scientific Reports lever T. morrowae i Medelhavet och T. diljuvia i Svarta havet.

Nybeskriven art: blågul kamnuding Trinchesia cuanensis, insamlad på ca 20 meters djup vid Smögen i maj 2015. Exemplaret var ca 12 mm långt. Foto: Klas Malmberg

Blågul kamnuding skiljer sig från brokig kamnuding på yttre karaktärer genom kortare tentakler i fotens främre hörn och att det ofta finns ett smalt mörkt band mellan det blå och det gula partiet på ryggutskotten (s.k. cerata). På inre karaktärer skiljs de främst åt genom att blågul kamnuding har en lång och rak penistagg, medan brokig kamnuding har en kort och krokböjd penistagg. Båda arterna är hermafroditer, liksom andra nakensnäckor. De påträffas i samma sorts bottenmiljö – relativt strömexponerade klipphällar i ytterskärgården, på 20–25 meters djup. 

Ny för Sverige: rödfläckig rygghorning Eubranchus linensis, insamlad på 19 meters djup vid Väderöarna i april 2017. Exemplaret var ca 10 mm långt. Foto: Klas Malmberg

Den andra nyligen identifierade nakensnäckan för landet är rödfläckig rygghorning Eubranchus linensis, som insamlades på 19 meters djup och fotograferades av Klas Malmberg vid Väderöarna i april 2017. Exemplaret var ca 10 mm långt. Vi har länge misstänkt att arten funnit i svenska vatten, men det krävdes studier av DNA-sekvenser och inre morfologi för att verifiera detta, vilket nyligen utförts av forskarna Tatiana Korshunova och Alexander Martynov vid Zoologiska museet i Moskva. Rödfläckig rygghorning skiljer sig från den närbesläktade arten gulfläckig rygghorning Eubranchus farrani främst genom att fläckarna på ryggsidan är röda till rödbruna, eller rödorange, medan de hos gulfläckig rygghorning saknar röd nyans och istället är gula till gulbruna, brunaktiga eller saknas helt. Rödfläckig rygghorning har dessutom en hätta av vitt pigment på spetsarna av cerata, medan dessa hos gulfläckig rygghorning har annan och varierande färg.

Text: Kennet Lundin & Klas Malmberg
Foto: Klas Malmberg

Läs artikel i Nature: Multilevel fine-scale diversity challenges the ‘cryptic species’ concept

Läs mer om blågul kamnuding i Artfakta

Läs mer om rödfläckig rygghorning i Artfakta

Till Dagens natur