Solitära bin – ofarliga, värdefulla och hotade

Senast ändrad: 21 februari 2024
Svart insektshuvud i närbild. Foto

[Publicerad 2021-03-12]. Pansarbin, solbin, filtbin och ullbin är alla solitära bin. En grupp som till skillnad från honungsbiet inte är honungsproducerande och inte lever i samhällen. De är oerhört värdefulla pollinatörer. Tillsammans med hungersteklar finns nu nya nycklar till dessa släkten i Artfakta.

För de solitära bina är det värdefullt med blommande växter under fruktträden som ger blomning under hela säsongen. De är nämligen de viktigaste pollinatörerna av fruktträd och bärbuskar i våra trädgårdar. Det finns cirka 287 arter solitärbin i Sverige. För släktena pansarbin Stelis, filtbin Epeolus, solbin Dufourea och ullbin Anthidium finns nu nya bestämningsnycklar i Artfakta.

Nära en tredjedel av alla solitära biarter, däribland ett flertal solbin, är upptagna på rödlistan över hotade arter, främst på grund av omfattande landskapsförändringar orsakade av det storskaliga skogs- och jordbruket. Femton arter klassas idag som utgångna från Sverige och ytterligare ett tjugotal är starkt eller akut hotade och riskerar att försvinna från landet om inte åtgärder vidtas.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Boparasiter

Solitärbin kan delas in i tre grupper utifrån deras livsstrategi. Majoriteten av arterna lägger ägg i hålor i marken eller i sanden under stenar, medan något färre arter väljer att anlägga sitt bo i gångar i död ved. En tredje grupp anlägger inte själv något bo, utan är boparasiter hos andra solitära bin.

Pansarbin är ett släkte med fyra svenska arter som alla är boparasiter hos vedboende solitärbin. Namnet kommer av det tjocka kroppspansaret som är nödvändigt som skydd när honan likt göken placerar sitt ägg i boet hos andra solitärbin.

Litet bi på grönt blad. Foto

Prickpansarbi, Stelis ornatula. Foto: Krister Hall

Filtbin är också boparasiter, men dessa är specialiserade på marklevande sidenbin Colletes, ett släkte som täcks av en kommande nyckel i Artfakta.

Svart bi mot vit bakgrund. Foto

Ängsfiltbi, Epeolus variegatus. Foto: Alexander Berg

Charmiga bin

Ullbin, med två svenska arter, dyker gärna upp i trädgårdar och i synnerhet större ullbi är en iögonfallande, ganska storväxt art med gul- och svarttecknad bakkropp. Släktnamnet hänvisar till att honan klär sitt bo invändigt med ulliga växtfibrer från till exempel tussilago, kungsljus, lammöron eller taklök. De vuxna djuren besöker gärna salvia och lavendel. Genom att plantera lammöron och utöka kryddlandet kan man enkelt få en bofast population av dessa charmiga bin i trädgården.

Litet bi på grönt blad. Foto

Småullbi, Anthidium punctatum. Foto: Krister Hall

Solitära bin lever inte i samhällen som honungsbin gör utan en enda hona står oftast för bobyggnad och polleninsamling. Eftersom avkomman är beroende av en enda hona är dessa bin inte aggressiva, eftersom den risk det innebär att attackera någon kan äventyra hela nästkommande generation. Man kan därför med fördel ha ett bihotell i sin trädgård eller till och med på balkongen.

Läget akut

Solbin är ett spännande släkte av värmekrävande solitärbin, där alla arterna är mer eller mindre sällsynta. Solbin är starkt specialiserade på att samla pollen från olika växtgrupper, till exempel blåklockor eller fibblor, och kräver därtill ett nätverk av torra hedmarker. Idag är tre av släktets fyra arter rödlistade och för det lilla fibblesolbiet är läget akut. Arten troddes länge vara försvunnen från landet då den återupptäcktes för ett antal år sedan i trakten av Borås. Fyndlokalen har dock delvis exploaterats genom ett vägbygge, och det är mycket osäkert om arten finns kvar i dagsläget.

Svart bi på grönt blad. Foto

Ängssolbi, Duforea dentiventris. Foto: Krister Hall

Vedlevande solitära bin är relativt lätta att hjälpa, till exempel genom att låta döda grenar sitta kvar på träd och buskar eller att lämna eller skapa högstubbar som man sedan borrar lämpliga hål i.

Hungersteklar parasiterar på solitära bin

Hungersteklar, Evanioidea, är en ganska heterogen överfamilj som kännetecknas av att bakkroppen är infästad ovanligt högt på mellankroppen, vilket ger intrycket av en djupt insjunken, avsmalnande midja.

Svart stekel sedd från sidan sittandes på grönt blad. Foto

Väggbistekel, Gasteruption nigritarse. Foto: Krister Hall

Bland hungersteklarna finner vi allt från kackerlacksparasiter, via parasiter på vedlevande halssteklar till de spännande bisteklarna Gasteruption som parasiterar på solitära bin. Bisteklarna ses ofta på bihotell i trädgårdar där honan kan ses sväva framför hålen i väntan på rätt tillfälle att lägga sitt ägg i värdens bo. Nedgången i numerären av vilda bin drabbar indirekt också bisteklarna och av de tio svenska arterna fanns hela fyra med på den senaste rödlistan.

Text: Niklas Johansson och Ulrika Sehlberg Samuelsson

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.