Snabbkurs i att artbestämma landsnäckor

Senast ändrad: 21 februari 2024
Snäckskal mot svart bakgrund och med uppritade hjälplinjer. Foto

[Publicerad 2023-07-18]. Landsnäckor finns nästan överallt men är trots detta relativt okända. En orsak till detta är att de drygt 100 bofasta arterna i Sverige har ansetts svåra att bestämma, delvis på grund av avsaknad av svensk litteratur. Men nu finns en ny Nationalnyckelvolym med bestämningslitteratur samt digital information för denna organismgrupp. I den här artikeln får du handfasta tips som hjälper dig att komma igång med artbestämningen.

Förutom att det fram till nu saknats svensk litteratur är många landsnäckor även som fullvuxna små och kan därför upplevas som svåra att studera. För några enstaka grupper krävs undersökning av mjukdelarnas anatomi, men för de allra flesta räcker det att titta på skalet. För att hamna rätt i artbestämningen är det bra att ha några grundläggande kunskaper, och dessa presenteras nedan.

Men varför intressera sig för snäckor?

Utöver att landsnäckor kan trivas i triviala miljöer är många arter bra indikatorer för ostörda miljöer med god kontinuitet och faunasammansättningen berättar mycket om biotopens tillstånd och historia. Det finns dessutom flera fördelar med artbestämning och artfynd av snäckor. Snäckskal är enkla att förvara och behöver inte nålas eller spritas. En liten burk eller ett rör med etikett är gott nog. Landsnäckor har också sin bästa tid när många andra artgrupper är på väg att försvinna, i september och in i oktober. Även döda skal kan ofta bestämmas och under till exempel en grön december kan intressanta fynd göras ute i naturen.

 

Följ oss på sociala medier för att se när vi lägger upp nya artiklar.

Facebook, Instagram, LinkedIn

 

Själva artbestämningen

Om man utgår från själva skalet är centrala karaktärer att studera höjd och bredd, och hur de förhåller sig till varandra. Våra landsnäckor kan vara allt från platta till högresta och många formkombinationer däremellan.

Olika snäckskal mot svart bakgrund. Foto1. Trädgårdssnäcka (Cepaea hortensis), 2. Fläckdisksnäcka (Discus rotundatus), 3. Mullsnäcka (Cecilioides acicula), 4. Hjärtgrynsnäcka (Vertigo antivertigo), 5. Taggsnäcka (Acanthinula aculeata), 6. Blank glanssnäcka (Morlina glabra), 7. Luddsnäcka (Pseudotrichia rubiginosa), 8. Knölläppad spolsnäcka (Laciniaria plicata). Foto: Jonas Roth

De allra flesta snäckorna är högervridna, men några undantag finns och i de fallen är vridningens riktning till god hjälp vid artbestämningen. Skalets vridning kan bestämmas genom att betrakta skalet med toppen uppåt och mynningen mot sig. Om mynningen är belägen på höger sida är skalet högervridet och är mynningen på vänster sida är skalet vänstervridet.

Olika snäckskal mot svart bakgrund med text i bild. FotoBild 2 Illustration ur boken Blötdjur: Snyltsnäckor - skivsnäckor. Foto: Jonas Roth

Antal vindlingar och inte minst hur snabbt de tillväxer är mycket viktiga karaktärer som är ganska konstanta för respektive art. Hur antalet vindlingar mäts framgår av bild 2.

Likaså är skalsömmens djup en viktig karaktär. Liksom skalets mönstring, färg, lyster och tjocklek. Navelns utseende, det vill säga den hålighet centralt undertill som ofta syns, alternativt inte syns, är ofta en viktig karaktär.

Mynningen behöver ofta studeras även mer ingående, dess form och förhållande mellan höjd och bredd efterfrågas ofta i nycklar. Förtjockningar i mynningskanten är ofta en artskiljande karaktär, dessa kallas läpp, eller mynningsvalk. Läpp om den är en utvikning av mynningen och valk om den utgör en markerad ås som ligger en bit in från mynningskanten. Vissa arter kan ha både läpp och mynningsvalk. Förekomst av mynningsvalk kan vara en viktig artskiljande karaktär. Läppen kan vara väl utvecklad och tjock, utvikt eller rak, smal eller saknas helt. Vidare kan den ha en särpräglad färg.

Mynningen kan även ha "tänder". Tandlika utskott där antal och form ofta avgör artillhörighet. Det kan även finnas åsar, rännor och valkar i mynningen och dessa behöver ofta undersökas med lupp.

En av de mer subtila karaktärerna som landsnäcknycklar ofta ber användaren att studera är den så kallade strieringen. Detta är fina linjer i skalet som kan löpa horisontellt eller vertikalt. Utöver fina linjer kan vissa arter ha grövre åsar, ribbor och till och med hår på skalets utsida.

Ung eller fullvuxen

När man blivit bekant med hur man studerar karaktärerna ovan ställs man inledningsvis i artbestämningen inför ytterligare ett problem: är den snäcka man har i sin hand en vuxen individ eller ett ungdjur av en större? Alla är som bekant små i början. Ofta finns en blandning av vuxna (adulta) och unga (juvenila) djur på en lokal. Nycklar till landsnäckor är gjorda för vuxna djur, och man behöver därför initialt gallra bort de juvenila. Med träning kan man ofta artbestämma även dessa, men det är överkurs här.

Några tumregler för hur man skiljer juvenila och adulta snäckor åt är därför viktiga att känna till:

  • Börja med att jämföra skalet med översiktsbilder av arter för att orientera dig mot var snäckan hör hemma, det ger oftast en indikation om vilken grupp snäckan tillhör och därmed också om skalet är fullvuxet eller inte.
  • Tjockt, ogenomskinligt skal innebär oftast att det är fråga om en vuxen snäcka.
  • Skal med färre än tre vindlingar, oavsett storlek, tillhör alltid juvenila snäckor.
  • Om första vindlingen (embryonalskalet) verkar stort i förhållande till skalet i helhet är det troligen en juvenil.
  • Juvenila skal saknar alltid tänder, mynningsläpp och mynningsvalk.
  • Hos arter där skalet bildar en mer eller mindre utvikt förtjockning (läpp) i mynningen när det växt färdigt är det ganska enkelt; juveniler av dessa arter saknar ett sådant "avslut" och har ofta också en tunn, bräcklig kant (tillväxtyta) som avslut.

Utrustningen som behövs är en handlupp, gärna kamera med närbildslins (om man fotar en snäcka ur några vinklar och har en storleksangivelse bredvid så kan den i många fall artbestämmas från bild). Ett tips för närbilder är att sätta handluppen framför mobilobjektivet. För vissa arter behöver dock strieringen studeras i stereolupp.

Detta är, något förenklat, de karaktärer som studeras vid artbestämning av landsnäckor. Respektive del ovan beskrivs mycket utförligt i boken Blötdjur: Snyltsnäckor-skivsnäckor som ingår i bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Utöver landsnäckorna som beskrivs i denna text, behandlar boken även sniglar, sötvattenslungsnäckor och marina lockslungsnäckor.

Text: Ulf Bjelke, Ted von Proschwitz och Jonas Roth.

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.