Skatan delas upp i flera nya arter

Senast ändrad: 21 mars 2024
Skata. Foto: Tomas Carlberg

[Publicerad 2018-03-19]. En nyligen publicerad DNA-studie av skatsläktet Pica föreslår att ”vår” skata bör delas upp i flera arter, som förekommer i olika geografiska områden.

Studien har analyserat DNA från alla världens arter och underarter av skator i släktet Pica. Oftast erkänns en art, ”vanlig” skata Pica pica, som förekommer i stora delar av den tempererade delen av Eurasien (Palearktis), med isolerade förekomster i Nordafrika, Saudiarabien och nordöstligaste Ryssland, samt två arter i Nordamerika: amerikansk skata P. hudsonia och gulnäbbad skata P. nutalli. Flera underarter är beskrivna från Eurasien, och de nordafrikanska och saudiarabiska underarterna (P. p. mauritanica respektive P. p. asirensis) har nyligen föreslagits få artstatus baserat på små skillnader i utseende (exempelvis en blå hudflik vid ögat hos den förra). I stort sett är emellertid alla skator mycket lika varandra – utom den gulnäbbade, som avviker markant från övriga genom att ha gul näbb och naken gul hud vid ögat.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Gulnäbbad skata. Foto Per Alström

Gulnäbbad skata Pica nutalli är lätt att skilja från de övriga arterna av skator genom sin gula näbb och nakna gula hud vid ögat. Forskarna har ännu inte påvisat några konstanta genetiska skillnader mellan de båda amerikanska arterna gulnäbbad skata och amerikansk skata Pica hudsonia. Foto: Per Alström

Enligt den nyligen publicerade DNA-analysen separerade nordafrikanska skator från de övriga för drygt tre miljoner år sedan. Därefter kom skatorna i lågländerna i östra Kina och angränsande områden (P. p. serica och P. p. anderssoni) att skiljas från dem på tibetanska högplatån (P. p. bottanensis) och Arabiska halvön (P. p. asirensis) för cirka två miljoner år sedan. De tibetanska och arabiska skatorna är varandras närmaste släktingar (”systrar”), men de har ändå varit åtskilda under en betydande tid (ca 1,4 miljoner år). Detta märkliga utbredningsmönster grundar sig sannolikt på att en gemensam förfader till de två senare hade ett betydligt större utbredningsområde, som senare fragmenterades på grund av klimat- och miljöförändringar.

De sex underarterna som förekommer från Europa till nordöstra Ryssland (inklusive de två svenska, P. p. pica i södra Sverige och P. p. fennorum i norra Sverige) är genetiskt mycket lika. Detta mönster har observerats även hos några andra arter med liknande utbredning (t.ex. nordsångare, stjärtmes och gråsiska). Dessa skator är närmast släkt med de två nordamerikanska arterna, som följaktligen bör ha koloniserat den nordamerikanska kontinenten från nordöstra Asien, uppskattningsvis för runt 1,5 miljoner år sedan. Förvånande nog skiljer sig den gulnäbbade skatan inte från den amerikanska skatan i de få gener som analyserats i denna studie. Detta skulle kunna tyda på att de endast varit åtskilda en kort tid, men att näbb- och ansiktshudfärgen förändrats snabbt, alternativt att de hybridiserat tidigare (deras utbredningsområde möts emellertid inte idag).

Skata_stor. Foto: Tomas Carlberg

Forskarna föreslår nu att ”vår” skata Pica pica (bilden) skall delas upp i fem arter. Foto: Tomas Carlberg

Författarna påpekar att eftersom alla olika taxa (arter/underarter) av skator är geografiskt separerade från varandra, är det till viss del subjektivt hur man väljer att dela upp dem i olika arter och underarter. De förespråkar emellertid en uppdelning i sju arter, som motsvarar de sju huvudsakliga utvecklingslinjerna: skata Pica pica (omfattande de sex underarterna från Europa till nordöstra Ryssland); P. mauritanica (Nordafrika); P. asirensis (Saudiarabien); P. bottanensis (Tibetanska högplatån); P. serica (östra Kina och angränsande områden); amerikansk skata P. hudsonia (nordvästra Nordamerika); och gulnäbbad skata P. nutalli (Kalifornien). Denna indelning stöds preliminärt av skillnader i utseende och läten, men mer omfattande studier av i synnerhet läten och eventuella kontaktzoner är önskvärda.

Läs mer:

Text: Per Alström
Foto: Per Alström och Tomas Carlberg

 

Till Dagens natur

 

Tomas Carlberg var redaktör från 2017 till oktober 2019.