Rapportera ljungpipare, tofsvipa och storspov 10 till 20 oktober

I regi av International Wader Study Group genomförs den samordnade inventeringen för ljungpipare, tofsvipa och storspov. Detta är en upprepning av liknande initiativ som tidigare genomförts 2003, 2008 och 2014. Från Sverige rapporterades förra gången (2014) inte mindre än 135 000 ljungpipare och 94 000 tofsvipor. Storspovar har tidigare inte ingått i inventeringen.

Ljungpiparen (Pluvialis apricaria)

Den relativt stora, 28 cm, ljungpiparen tillhör den exklusiva skara av arter som beskrevs i Sverige redan i början av 1500-talet. Den har gulbrun översida, vita armhålor och vingundersidor. Sommartid får den svarta kinder, svart strupe och undersida som ramas in av en vit rand. Ljungpipare häckar gärna på hedmark i fjälltrakterna men även på större myrar från Småland till norra Norrbotten. På Öland och Gotland förekommer den på alvarmark. Ljungpiparen tillhör kategorin Livskraftig (LC) i rödlistan då antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. 

Ljungpiparen har en vidsträckt utbredning. Huvudbeståndet finns i fjällkedjan och de fjällnära områderna i Norrland. Foto: CCO

Tofsvipa (Vanellus vanellus)

Den svartvita tofsvipan känns igen på sin upprättstående, långa tofs på huvudet och sina breda vingar som syns i flykten. Från att tidigare ha varit en mycket vanlig fågel har vipan under senare år minskat betydligt på grund av förändrade jordbruksmetoder och det minskade betet. Tofsvipa häckar på fält, sankängar och myrar. Den förekommer över större delen av landet. Arten har vid tidigare rödlistningstillfällen bedömts som Livskraftig (LC) men minskningstakten de senaste 18 åren medför nu att tofsvipan klassas som Sårbar (VU).  

Tofsvipan häckar på fält, ängar och sankmarker. Foto: Andreas Trepte CC BY-SA 2.5

Storspov (Numenius arquata)

Med ett vingspann på cirka en meter är storspoven, inte bara Sveriges, utan Europas största vadare. Arten är brunspräcklig, vit på övergumpen och lätt att känna igen med sin långa nedåtböjda näbb. Den upp till 55 centimeter stora storspoven häckar på öppna myrar, ängar, hedar och jordbruksmark över större delen av landet. Den saknas dock i fjällen och i fjällnära områden. Arten bedömdes som Nära hotad (NT) 2015 men uppfyller nu kriterierna för Starkt hotad (EN) på grund av en påtagligt ökad minskningstakt. En storspov kan bli över 30 år gammal.

Storspoven är lätt att känna igen på sina långa ben och sin långa, 9 till 15 cm, och jämnt nedåtböjda näbb. Foto: Hans Bister

Samordnade inventeringar genomförs i flera länder och i många områden som normalt hyser större antal av arterna i fråga vid denna tid på året. Samtidigt samlas också spontant rapporterade uppgifter in. Därför uppmanas alla intresserade att rapportera de ljungpipare, tofsvipor och storspovar som ses under denna period.

Rapportera som vanligt i Artportalen och var gärna noga med att förse observationerna med så detaljerade uppgifter som möjligt om lokal, antal, datum och klockslag.

Om ni har frågor kontakta martin.green@biol.lu.se

Martin Green
Svensk Fågeltaxering
Ekologihuset
Lunds universitet