Lär känna våra svenska tapetserar- och sidenbin

Tapetserarbin har fått sitt namn av att honan konstfärdigt klipper ut bladstycken med käkarna som hon sedan klär insidan av bocellen med. Boet anläggs i befintliga håligheter i död ved eller grävs ut i sand eller grus.

Honan hos tapetserarbin klipper ut rundade bladbitar från färska blad som hon tapetserar bogången med, vilket förklarar släktets svenska namn. Foto: Krister Hall

Många arter, som till exempel vialtapetserarbi M. nigriventris, stocktapetserarbi M. willughbiella samt trätapetserarbi M. ligniseca förekommer huvudsakligen i skogsmiljöer medan andra, som stortapetserarbi M. lagopoda och klinttapetserarbi M. pyrenaea främst uppträder i öppna, mer hedartade miljöer. Ett något avvikande val av livsmiljö återfinner man hos det lilla havstapetserarbiet M. leachella. Arten anlägger primärt sitt bo i öppna sanddyner och uppträder längs kusten i Skåne, Småland, Halland samt på Öland.

Stocktapetserarbi (Megachile willughbiella) påträffas i allehanda miljöer såväl i trädgårdar, parker och andra urbana miljöer som längs skogsbryn, skogsbilvägar, stigar och på hyggen. Boet anläggs i befintliga håligheter som skalbaggsgångar i ved, hålrum i väggar, fönsterspringor eller gnags ut i murken ved i gamla fruktträd eller fallna trädstammar med markkontakt, gamla järnvägssyllar, till och med torvblock och blomkrukor med tät rotfilt och torr jord används som bosubstrat. Foto: Alexander Berg

I likhet med många andra släkten av vilda bin är många tapetserarbin specialiserade på ett begränsat antal värdväxter. Stortapetserarbi och klinttapetserarbi föredrar olika klint-arter, medan många andra uppvisar en förkärlek för olika ärtväxter som käringtand, häckvicker och skogsvicker.

Stortapetserarbiets (Megachile lagopoda) habitat består av solvarma, sandiga eller steniga torrmarker, oftast med riklig förekomst av väddklint. Foto: Krister Hall

De svenska arterna av sidenbin är alla, möjligen med undantag av det storväxta vårsidenbiet Colletes cunicularius, ganska lika sett till det yttre och ofta behöver de studeras under mikroskop för att man säkert ska kunna bestämma dem till art. Sidenbin impregnerar bocellernas insida med ett tätande lager som faktiskt består av en typ av naturligt framställd polyester. Cellen fylls sedan med en förhållandevis lös blandning med pollen och nektar som larverna sedan ”simmar” omkring i och äter av. Sidenbina boparasiteras av olika filtbin Epeolus, en grupp för vilken det redan finns en bestämningsnyckel i Artfakta.

Snäva födoval

De flesta sidenbin föredrar att besöka blommor med välexponerat pollen så som sälg och olika korgblommiga växter. Flera av arterna är relativt snäva i sitt födoval och väljer helst ett fåtal växter inom samma växtfamilj. Ofta innebär en långt driven specialisering svårigheter när deras tidigare stabila livsmiljö förändras och ett par arter anses idag vara missgynnade av de omfattande rationaliseringar som skogs- och jordbruket genomgått under det senaste halvseklet. Det gäller till exempel det lilla klöversidenbiet Colletes marginatus som föredrar att samla pollen från småblommiga ärtväxter, främst harklöver eller hedsidenbiet C. fodiens som främst återfinns på solvarma sandmarker med gott om den minskande favoritväxten hedblomster.

Vårsidenbiet (Colletes cunicularius) är vår tidigast flygande sidenbiart. Starten av flygperioden är synkroniserad med sälgens blomning, vissa år så tidigt som i slutet av mars. Foto: Krister Hall

Artbestäm och rapportera

Genom nycklarna kan man nu ta reda på vilket tapetserarbi eller sidenbi man noterat och sedan rapportera in det på Artportalen. På så sätt kan forskare och myndigheter få en bättre överblick över hur arternas utbredning och populationsstorlek förändras över tid, vilket i sin tur kan ge värdefull kunskap om till exempel klimatförändringarnas påverkan eller om enskilda arter minskar eller ökar.

Text: Niklas Johansson