Lär dig artbestämma bandbin och pälsbin

Medan bandbin i många fall är relativt diskreta, små till medelstora solitärbin är våra pälsbin genomgående storväxta och spektakulära arter som dessutom ofta uppträder i anslutning till trädgårdar och andra kulturskapade miljöer, där de ofta besöker vårblommade lökväxter eller kryddlandets blommande örter.

Örtagårdsbi påträffas huvudsakligen i bebyggda trakter, i städer, parker, trädgårdar och i odlingslandskapet. Även grustäkter och vägmiljöer utgör habitat. Foto: Krister Hall

Bara honor på våren

Bandbin hyser några av de allmännaste svenska arterna av vildbin som det metallglänsande ängsbandbiet, Halictus tumulorum, och det lite mer anonyma skogsbandbiet, Halictus rubicundus. Men också några av våra mest hotade och sällsynta arter som storbandbi, Halictus quadricinctus, och stäppbandbi, Halictus leucaheneus, återfinns i denna grupp. Bandbina gräver vanligtvis ut sitt bo i sandiga jordar och födosöker ofta från ett relativt stort antal blommande växter, som exempelvis klintbandbiet, Halictus eurygnathus, som specialiserar sig på klintar och nävor. Bandbina har en något avvikande livscykel som delas med övriga vägbin (blodbin och smalbin), där honan befruktas på hösten för att sedan övervintra och färdigställa sitt bo på våren. Det innebär att vårkontingenten, det vill säga de individer som övervintrat som fullbildade, endast består av honor, medan hanar och honor uppträder tillsammans först på högsommaren.

Skogsbandbiet uppträder i hela landet utom i fjälltrakterna. Nordligaste fyndet är från Kiruna. Arten är mindre frekvent i rena slättbygder än i skogsbygder. Foto: Krister Hall

Pälsbin gillar trädgårdar

Pälsbin är en grupp av kraftiga, ymnigt behårade bin som ofta kan påminna om humlor. Här återfinns bland annat örtagårdsbiet. Anthophora quadrimaculata, som ofta ses födosökande i kryddträdgårdar, men också betydlig ovanligare arter som svartpälsbi, Anthophora retusa, och det starkt hotade humlepälsbiet, Anthophora plagiata. I Skåne kan man under tidig vår stifta bekantskap med det iögonenfallande vårpälsbiet, Anthophora plumipes, som fått sitt vetenskapliga namn av hanens plymliknande benfransar. Arten ansågs länge vara en stor raritet i landet men har under senare år, genom en ny invandringsvåg, etablerat sig på allvar i de sydliga landskapen. Arten kan ses födosöka på skilla och vintergäck i trädgårdar och parker i till exempel Malmö och Lund.

Humlepälsbiet är sannolikt naturligt anpassat för bobyggnad i solstekta erosionsbranter längs vattendrag på lerjordar. Foto: Krister Hall

Åtgärder och övervakning viktiga pusselbitar vid bevarande av våra solitärbin

Flera av de arter som nu går att artbestämma med hjälp av den digitala bestämningsnycklen omfattas av nationella åtgärdsprogram för hotade arter. Genom aktiva åtgärder i form av specialdesignade bihotell ser vi hur till exempel humlepälsbiet, som gärna anlägger sitt bo i gamla lerväggar, nu ökar igen från att ha varit akut hotat och på gränsen till utdöende.

Det är med andra ord ytterst viktigt att kunna följa arternas trender och populationsutveckling för att i tid kunna sätta in lämpliga åtgärder eller studera arternas spridningsförmåga. Här har den naturintresserade allmänheten och trädgårdsintresserade en möjlighet att bidra genom att rapportera på Artportalen de arter man bestämt med nycklarna på. Det gäller både sällsynta och rödlistade arter som storbandbiet, en art som idag är akut hotad och det idag till synes ökande och expanderande vårpälsbiet.

Text: Niklas Johansson