Jättehavsmandeln kommer upp för att lägga ägg

Senast ändrad: 21 februari 2024
Jättehavsmandel. Foto

[Publicerad 2020-08-24]. Under en kort tid i slutet av juli och början av augusti blir snäckan jättehavsmandel synlig för oss människor. Just denna tid på året kryper den upp ur bottenleran för att lägga ägg. Det är en spektakulär syn när havsbottnen fylls av stora vita snäckor. Jättehavsmandeln förekommer i grunda vikar från Bohuslän till Öresund.

I grunda vikar med mjuk lerbotten vid västkusten lever snäckan jättehavsmandel. Normalt lever snäckan grävande några centimeter nere i den mjuka bottenleran där den jagar efter maskar och andra smådjur. Därmed är jättehavsmandeln vanligtvis osynlig för mänskliga ögon. Men under en kort tid, i slutet av juli och början av augusti, kommer den upp till bottenytan för att lägga sina ägg. Plötsligt fylls bottnen i de grunda vikarna av stora vita snäckor, ibland med bara några decimeters mellanrum. Snäckan har en form som en mandel och är helt vit, upp till sju centimeter lång och fyra centimeter bred. Skalet är helt dolt av manteln och tjocka flikar av foten. Det finns flera andra arter av grävande havsmandelsnäckor vid västkusten, men de är betydligt mindre, högst centimeterstora, samt lever oftast på lite större djup utomskärs.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Jättehavsmandel på väg ner i bottenlera. Foto

Jättehavsmandel på väg att gräva sig ned i bottenlera. Foto: Klas Malmberg

Jättehavsmandel är i sina tidiga stadier som bottenlevande juvenil associerad till ålgräsängar, en naturtyp där sjögräs bildar täta ängar i grunda och kustnära havsområden. När jättehavsmandeln blir större rör den sig ut mot mer öppna bottnar på 4 till 20 meters djup för att jaga efter byten som små ryggradslösa djur. I huden har de små körtlar som kan producera saltsyra för att avskräcka fiskar från att äta dem, därför blir det inget frosseri för fiskarna när snäckorna kryper upp ur leran. Jättehavsmandelns ägg är knappt millimeterstora och läggs samlade i klotrunda bollar av en geléaktig massa som är fyra till fem centimeter i diameter. Bollarna är förankrade i botten med en sträng. Först är de gulaktiga, men blir snart gröna och påminner då om finska marmeladkulor. Uppenbarligen är äggbollarna osmakliga eftersom de inte äts av andra djur, förutom några andra specialiserade snäckor, i detta fall arten gleshornad skennuding Calliopaea bellula. Efter uträttad äggläggning försvinner havsmandelsnäckorna ned i bottnen igen och kvar blir en mängd av de runda äggmassorna som ofta förbryllar snorklare och dykare.

Calliopaea bellulus på föda havsmandelägg. Foto

Äggsamling av jättehavsmandel som angrips av flera exemplar Gleshornad skennuding, Calliopaea bellula. Foto: Klas Malmberg

Jättehavsmandel tillhör gruppen huvudsköldssnäckor, Cephalaspidea, där de ingående arterna karakteriseras av plattade huvuden lämpliga för en grävande livsstil. Gleshornad skennuding tillhör däremot en helt annan grupp, säcktungesnäckor, Sacoglossa, vars arter karakteriseras av en säcklik bildning framtill på rasptungan, där de samlar uttjänta tänder. Båda grupperna ingår dock i underklassen Heterobranchia, bakgälade snäckor.

 

Text:

Kennet Lundin, Vetenskaplig intendent vid Göteborgs Naturhistoriska museum.

Klas Malmberg, marinbiolog och undervattensfotograf, Aquatilis.

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.