SLU-nyhet

Havets pansarvagnar

Publicerad: 24 mars 2022
Gråaktig krabba ligger gömd i tång. Foto

Har du köpt krabba i någon saluhall eller delikatessdisk? Då rör det sig i Sverige om en stor art som egentligen heter krabbtaska. Har du däremot metat krabbor med lina och klädnypa är det säkert strandkrabbor du fått upp. Det finns mer än 30 arter krabbor i Sverige, alla med sitt speciella utseende och levnadssätt. De har ett ganska typiskt utseende – men titta noga för det finns andra krabblika djur.

Krabbor hör till gruppen tiofotade kräftdjur som också omfattar kräftor, humrar, eremitkräftor och räkor. Alla tiofotade kräftdjur har fem par större ben på mellankroppen, vilka används som gångben eller ibland simben. Hos de flesta tiofotade kräftdjur är det första benparet försett med ett par saxklor som används för att gripa tag i föda och föra denna till munnen. Även utsöndringsöppningarna sitter i anslutning till munnen och man kan slarvigt säga att djuren kissar framför munnen.

Invikt bakkropp

Speciellt för krabbor är att ryggskölden längs kanten är sammansmält med bukens plåtar så att kroppens inre och sårbara delar är skyddade som i en pansarvagn. Vid en första blick ser krabbor ut att inte ha någon bakkropp – men det har de. Den är bara så tätt invikt under kroppen att man uppfattar den som en del av mellankroppen. Det finns andra tiofotade kräftdjur som påminner om krabbor men som är närmare släkt med eremitkräftor. I Sverige är det framför allt långfingrad porslinskrabba Pisidia longicornis och röd trollkrabba Lithodes maja. De skiljer sig från krabbor genom att bakkroppen inte är lika tätt invikt och att sista paret gångben är mycket litet och knappt syns.

Röd krabba med långa smala ben. FotoRöd trollkrabba (Lithodes maja) ser ut som en taggig krabba men hör inte till gruppen krabbor. Det ser man på att den bara har fyra synliga benpar inklusive klobenen. Det femte benparet, som är väl synligt hos äkta krabbor, är mycket litet och syns inte uppifrån. Foto: Fredrik Pleijel

Många fiender

I Sverige finns drygt 30 arter krabbor. De flesta lever i havet, några få helt nära stranden. Många arter fångas för att ätas i olika delar av världen, men i Sverige äter vi vanligtvis bara den välkända arten krabbtaska.

Krabbor har många fiender, framför allt fiskar, och skyddar sig på flera sätt. Ofta är de svåra att upptäcka, eftersom de kan ha färgteckningar som gör att de smälter in mot bakgrunden. Några krabbor är spinkiga och har dessutom långa, smala utskott som gör att de är nästan omöjliga att se bland tång och annan vegetation. Många arter kan också förflytta sig mycket snabbt åt sidorna, vilket kan förvirra angripande rovdjur. Om de ändå blir angripna har alla krabbor ett mycket effektivt skydd av sin stora, hårda ryggsköld som täcker nästan hela kroppen.

Krabba med tunna ben går på sandig botten. FotoLångnosig spindelkrabba (Macropodia rostrata) är en liten, spindellik krabba som kan fästa små bitar av alger, svampdjur eller annat bottenmaterial på kroppen för att kamouflera sig bland alger och ålgräs. Foto: Rudolf Svensen

Varierad föda

Jämfört med sina närmaste släktningar har krabbor bättre förutsättningar att klara sig i många olika miljöer. De kan leva även i grumligt vatten, eftersom vattnet filtreras effektivt innan de når de väl skyddade gälarna. De har också lätt att få tag på mat, eftersom de kan äta mycket varierad föda. En krabbtaska Cancer pagurus kan till exempel både äta kadaver och krossa levande musslor och snäckor.

Rödaktig krabba ligger på sandig botten. FotoKrabbtaska (Cancer pagurus) är stor och väl skyddad mot predatorer av sitt hårda skal, nästan som i en pansarvagn. Den använder sina kraftiga klor bl.a. för att krossa stora musslor och sjöborrar. Foto: Erling Svensen

Spermieförvaring i påse

Krabbor parar sig buk mot buk. Hanen har speciella parningsorgan, som utgörs av ombildade bakkroppsben. Vid parningen överförs speciella spermiepaket, till honans könsöppningar, där de (hos de flesta krabbor) samlas i en livmodersliknande påse. Honan släpper sedan ut sina ägg i påsen så att spermierna kan befrukta dem.

Invasiva främmande arter

Under senare år har några nya arter dykt upp i Sverige (vitfingrad brackvattenskrabba Rhithropanopeus harrisii, blåskrabba Hemigrapsus sanguineus och småprickig penselkrabba Hemigrapsus takanoi). De är alla små krabbor som fortplantar sig snabbt, och man befarar att de kan bli invasiva arter som påverkar den inhemska faunan negativt. Till exempel tränger Hemigrapsus-arterna ut vår inhemska strandkrabba Carcinus maenas. En annan invasiv art som har funnits i Sverige sedan år 1932 är kinesisk ullhandskrabba Eriocheir sinensis.

Text: Matz Berggren, Ragnar Hall och Karin Herlitz

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.