Redan i grundskolan lär man sig att räkna ben för att skilja mellan olika grupper av leddjur. Insekter har sex ben, spindlar har åtta och mångfotingar har ”många”. Men kräftdjuren då? Förenklat brukar man säga att de oftast har ett antal ben som ligger någonstans mellan spindlarnas och mångfotingarnas. Det är dock en sanning med mycket stor modifikation; är det någon djurgrupp som verkligen har genomgått just modifikation så är det kräftdjuren. Man frestas nästan påstå att de kan se ut hur som helst. För visst kan det vara svårt att se de gemensamma dragen hos en hummer, en havstulpan, en hoppkräfta och en landgråsugga – eller hos en grävkräfta och dess parasit.
Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.
Krongrävkräfta (Calocarides coronatus) med en parasit under bakkroppen. Parasiten är också ett kräftdjur som hör till gruppen rotfotingar (Rhizocephala). Foto: Matz Berggren
Det finns dock en grupp bland kräftdjuren som kan tyckas någorlunda homogen, nämligen Decapoda, de tiofotade kräftdjuren. Hit hör de mest välkända kräftdjuren som vi känner som ”skaldjur”: krabbor, räkor, kräftor och humrar.
Och de tiofotade kräftdjuren har väl i alla fall tio ben, eller? Njae, det beror på vad vi menar med ben.
Om konsten att räkna ben
Hos alla leddjur är kroppen indelad i segment, och hos kräftdjur är grundbyggnaden att det, liksom hos insekterna, finns en indelning i huvud, mellankropp och bakkropp. Mellankroppen och bakkroppen omfattar flera delsegment som vart och ett kan bära ett par extremiteter som man skulle kunna kalla ben.
Hos gruppen tiofotade kräftdjur består mellankroppen av åtta sammansmälta segment (i sin tur sammansmälta med fem segment som hör till huvudet). Mellankroppen kan alltså bära åtta par extremiteter. Sexton ben alltså? Nej, de första tre paren räknas till mundelarna och kallas käkfötter. Därmed återstår fem benpar att ta sig fram med – tio ben!
Men… för det första finns ben även på bakkroppen. Dessa brukar dock inte användas för förflyttning på ett underlag; de kan fungera som simben men inte som ben att gå med. För det andra kan man fråga sig om det är relevant att kalla det första benparet på en krabba för ben? Är det inte snarare ”armar”? Här brukar man skilja mellan ”kloben” och ”gångben”. En vanlig krabba har alltså ett par kloben och fyra par gångben.
Men trollkrabban då? Den har ett par kloben och bara tre tydliga par gångben (se bild längst upp). Här är sista benparet på mellankroppen förkrympt och invikt under djuret så att det inte syns uppifrån. Just ett förkrympt benpar är typiskt för den grupp som kallas anomurer och som trollkrabban tillhör. Till denna grupp hör även eremitkräftorna.
Rödvit eremitkräfta (Pagurus bernhardus) är den största av våra svenska eremitkräftor. En individ som börjar få det trångt i sitt snäckskal kan försöka stjäla ett större skal från en annan individ. Foto: Fredrik Pleijel (bild1&2) och Rudolf Svensen
Eremitkräftor använder snäckskal som rustning
De flesta känner nog till eremitkräftor och vet att de använder sig av snäckskal för att skydda sin mjuka bakkropp. Bakkroppen har alltså inget hårt skal och är dessutom vriden för att rymmas i ett övergivet snäckskal. Snäckskalet ger eremitkräftan och dess ägg bra skydd mot fiender. Vid fara drar sig eremitkräftan in i skalet och täpper till öppningen med de stora klorna på första benparet. När eremitkräftan växer till och ömsar skal måste också ”huset", det vill säga snäckskalet, bytas eftersom det inte längre rymmer sin gäst. När kräftan hittat ett nytt skal som verkar lovande undersöker den mycket noggrant öppningens storlek och skalets beskaffenhet. Om en liten eremitkräfta i ett stort skal möter en stor som har ett för litet skal, drar den stora ut den lilla för att få ett bättre skal. Det betyder också att eremitkräftor inte kan bli större än de tomma snäckskal som finns i omgivningen.
Krabbor, men ändå inte
Att de stora trollkrabborna är eremitkräftornas närmsta släktingar är svårt att se. Den största kungskrabba Paralithodes camtschaticus som fångats hade en ryggsköldslängd på 28 centimeter, ett benspann på 1,8 meter och vikt på ca 12,7 kilo. Sveriges röda trollkrabba Lithodes maja, når inte en sådan storlek, men den har ändå en kropp som kan bli 13 till 14 centimeter i diameter. Även hos en trollkrabba är sista benparet förkrympt och nästan helt gömt på sidorna under den breda bakkroppen. Dessutom är kroppen täckt av långa och vassa taggar, vilket gör det svårt att hålla i djuret utan att bli stucken. Släktskapet med eremitkräftorna syns på honan vars bakkropp är något vriden, men invikt under kroppen som hos en ”äkta krabba”.
… och humrar, men ändå inte
Trollhumrar ser vid en hastig blick ut som små humrar eller kräftor men med bakkroppen löst invikt under resten av kroppen. Trollhumrar är dock anomurer och har sista benparet förkrympt. Benen i sista benparet syns ofta längst bak på vardera sidan om ryggskölden, men ibland är de helt dolda under skölden och används då för att rensa gälarna från partiklar. Trollhumrar är små och håller ofta till i klippskrevor eller på mjukbottnar där de kan gömma sig.
Trollhumrar påminner egentligen mer om små kräftor än om humrar. Hos fjällig trollhummer (Galathea squamifera) kan ryggskölden bli upp till 35 millimeter lång. Foto: Erling Svensen
Spöklika grävare
På mjukbottnar kan man också hitta små grävande arter, oftast bara 3 till 5 centimeter långa. De liknar små humrar men kännetecknas av en mer eller mindre tydlig ”midja” framför bakkroppen. En av dessa är rundögd spökkräfta Callianassa subterranea som har tillplattade och förkalkade ögon med en otydlig samling pigment. Nära släkt med spökkräftor är långfingrad grävkräfta Calocaris macandreae och krongrävkräfta Calocarides coronatus (se bild längre upp). Den senare har vita till gulaktiga ögon som troligen kan uppfatta ljusa och mörka nyanser, men inga detaljer. Mer avlägsna släktingar med liknande utseende och levnadssätt är de lite större mudderkräftorna, där den största arten, orange mudderkräfta Upogebia deltaura, kan bli 12 till 15 centimeter lång. Mudderkräftor gräver gångar och hålor i sandblandad sedimentbotten, och finns vanligen i större grupper där bottnen är fördelaktig att gräva i.
Går ofta bra att artbestämma
Trots att terminologin kring de tiofotade kräftdjuren ofta kan verka förvirrande är många av de svenska arterna ganska lätta att känna igen, om man vet vad man ska titta på. I Artfakta finns nu en huvudnyckel från gruppen Decapoda. Här finns också nycklar till arter för de flesta av undergrupperna.
Text: Matz Berggren, Karin Herlitz och Ragnar Hall.
