Frivilliga rapportörer ger kunskapsbank

Mark, du har arbetat på SLU Artdatabanken i mer än ett halvår nu och har hunnit bli varm i kläderna. Kunskap om arters utbredning är viktig i många sammanhang inte minst för att kunna göra riktade naturvårdsinsatser. Denna kunskap samlar vi till stor del in med hjälp av frivilliga rapportörer. Hur tänker du kring deras roll?

– Det är de frivilliga rapportörerna som har sett till att vi har så oerhört många observationer i databasen. Utan dem skulle det vara en helt annan typ av system och betydligt mindre intressant både för naturvården och för den naturintresserade allmänheten. Under de senaste åren har vi sett en stor ökning av antalet rapportörer, över 50 procent, till fler än 15 000 nu, vilket är en mycket glädjande utveckling.

Vem som helst kan rapportera vilka arter de sett i naturen. Foto: Tomas Carlberg

Vilka är vinsterna med denna typ av samverkan?

– Det finns många vinster. Att samla in och granska så stora mängder data som det rör sig om i Artportalen skulle inte vara möjligt utan allmänhetens hjälp. För rapportörens del är vinsten med ett system som Artportalen att man kan hålla koll på sina observationer (”listor”) och dela med sig av dessa, men man kan även få information om vart man kan åka för att själv uppleva vissa arter.

Finns det nackdelar med att samla in data på detta sätt?

– Inte en direkt nackdel, men man ska ju vara medveten om vad det är för typ av data som finns i systemet. Det handlar ju inte om systematiserade data såsom den man får i exempelvis fågelinventeringen, skogstaxeringen eller NILS (nationell inventering av landskapet i Sverige), så det är delvis andra frågor som kan besvaras med hjälp av spontanrapporterade data. Men det i sig är också ett intressant forskningsområde.

Vilken konkret nytta gör fynddata som rapporteras in till SLU Artdatabanken?

– Den används som underlag i diverse myndighetsbeslut på till exempel länsstyrelser och Skogsstyrelsen, och i kommuner. Den kan också ligga till grund för mer riktade inventeringar. Dessutom skapar den intresse för naturen hos allmänheten.

Hur tänker du kring Artportalens framtid? Just nu händer det mycket i den digitala världen och appar/tjänster för fyndrapportering dyker upp snabbt och i mångfald. Hur står sig Artportalen på denna marknad och hur tänker du kring det?

– Artportalen var först och är störst, men naturligtvis behöver vi också utveckla våra tjänster. Dels handlar det om att uppdatera äldre teknik (eller sådan som är på väg att bli föråldrad), dels om att hela tiden se över vilka behov som finns hos användarna och vilka nya möjligheter tekniken erbjuder för att förenkla inrapporteringen eller att hitta fynd. Tanken är också att de olika systemen ska kunna prata med varandra så att observationer som har rapporterats i andra system kan hittas i Artportalen och vice versa, och att data ska vara tillgängliga direkt i olika handläggningssystem, såsom det redan är för länsstyrelser.

Varför är det bra att rapportera till Artportalen?

– Det finns flera skäl. Dels för att hålla koll på sin ”fältdagbok” med observationslistor, dels för att varje rapportering ökar vår samlade kunskap om naturen i Sverige och kan komma till användning för att få bättre underbyggda beslut. Ett tydligt exempel är arbetet med invasiva främmande arter (IAS), där spontanrapportering är avgörande för att man ska kunna sätta in åtgärder så fort som möjligt. Det finns speciallösningar just för rapportering av IAS och de flesta av dessa är kopplade till Artportalen.

Vilka utmaningar ser du när det gäller medborgarforskning i allmänhet?

– Det finns en del administrativa och juridiska utmaningar, till exempel kring persondata (GDPR). För oss är personuppgifter en viktig del i kvalitetssäkringen av ovanliga fynd, och anonym rapportering skulle skapa helt andra utmaningar och förutsättningar. Sen finns det naturligtvis utmaningar i hur data kan användas och hur vi kan undvika missbruk. Observationerna ska vara så öppna och tillgängliga som möjligt men samtidigt finns det arter som inte kan ”hängas ut” för alla. SLU Artdatabanken har utvecklat ett system för skyddsklassning, och just nu har Naturvårdsverket påbörjat ett arbete kring hur man kan samverka kring hantering av observationer som behöver skyddas. Förhoppningen är att vi kan hitta ett gemensamt system, vilket skulle göra det ytterligare enklare att hantera data så att nyttan blir som störst.

Rapporterar du själv?

– Ja, om än i alldeles för liten omfattning.

Vad var den senaste arten du rapporterade?

– Jag rapporterar alla grod- och kräldjur som jag ser, och de senaste var tio årsungar av vanlig padda (Bufo bufo).