Från expansion till markant nedgång

Pungmesen fick fäste som häckfågel på 1970-talet i Skåne och ökade i antal till sin topp 1989. Då hade arten en fläckvis förekomst upp till Mälardalen. Därefter har arten minskat och nu återstår bara två populationer i Skåne på ett drygt 10-tal häckande individer vardera. Följaktligen blev pungmesen rödlistad som akut hotad (CR) vid den senaste revideringen.

Pungmeshona matar nästan flygga ungar i rörmynningen. Foto (digiscoping): Peter Öhrström

Pungmesen trivs bäst i vegetationsrika våtmarker med dammar, högörtängar, videsnår och halvhöga träd. Det mycket konstfulla boet byggs hängande längst ut i en kvistspets, är helt kringbyggt, mycket välisolerat och försett med ett ingångsrör. Det här innebär att en förälder ensam kan klara att ruva äggen och föda upp ungarna. Den andre föräldern kan lämna kullen för att söka en ny partner för ytterligare häckningsförsök. I lite mer än hälften av kullarna är det honan som tar uppfödningsansvaret men hanar svarar ändå för nästan 20 procent. Återstående är faktiskt äggkullar som överges oruvade.

Skyddade observationer

Pungmesen tilldrar sig ett stort intresse från fågelskådare och fotografer som ibland är lite väl närgångna vid boplatser, vilket medför uppenbar störningsrisk. Utöver det finns misstanke om att en äggkull, visserligen övergiven, blev tagen av äggsamlare under 2020. Sammantaget har detta medfört att vissa lokaler numera är skyddade observationer i Artportalen.

Orsaken till artens tillbakagång är inte klarlagd, men tendensen är densamma i hela det tidigare expansionsområdet, till exempel Nederländerna, västra Tyskland och Danmark. En hypotes är att arten gynnades av att våtmarker, som etablerades under andra världskriget, under efterkrigstiden fick en rik växtlighet och en struktur som passade pungmesen väl. När sedan vegetationen i dessa områden fortsatte växa igen har habitaten förslutits och arten gått tillbaka.

I ett försök att återskapa lämpliga pungmeshabitat gallras idag några områden i Kristianstad Vattenrike. Förhoppningsvis är detta en metod som kan stärka återväxten eftersom en stor del av de individer som kommer på våren är antingen häckfåglar från tidigare år eller kläckta i landet.

Text: Olof Persson, Peter Öhrström och Mats Johannesson