SLU-nyhet

Främmande arter i svenska sötvatten i ny rapport

Publicerad: 26 juni 2020
Profilbild på orangeröd fisk i vatten. foto

I svenska sötvatten finns omkring 50 främmande arter som reproducerar sig. För ytterligare ett 30-tal arter råder osäkerhet om de reproducerar sig i landet, eller om detta sker endast sporadiskt. I takt med ett varmare klimat kan vi räkna med att främmande arter får lättare att etablera sig här. Flera av arterna ställer redan idag till problem, medan andra är mera beskedliga. Nu kommer en rapport från SLU Artdatabanken som beskriver vilka de främmande arterna är samt vilka som är problematiska i grannländer och som skulle kunna nå Sverige, så kallade dörrknackararter.

De främmande invasiva arter som orsakar störst problem är signalkräftan med tillhörande kräftpestalgsvamp, mink, sjögull, vattenpest och vandrarmussla. Dessa orsakar problem dels när de tränger undan naturligt förekommande arter, men även för människor. Vattenväxten sjögull kan breda ut sig så kraftigt att båttrafik omöjliggörs i dessa områden, vilket skett i delar av Arbogaån och i sjön Åsnen i Småland. Sjögull finns även i några mälarvikar. Mink har stor negativ effekt på framförallt häckande fåglar, särskilt sådana som häckar på stränder. Vattenpest har effekt på andra vattenlevande växter då den breder ut sig och skapar monokulturer. Vandrarmusslan är en art som brukar hamna på listor över de globalt värsta invasiva arterna. Den bildar massförekomster och tränger undan andra musslor och kan även sätta igen vattenintag. Dess vassa skal gör att barfotabad ofta omöjliggörs.

Signalkräfta. Foto: Fredrik Pleijel.

Några nya arter som dykt upp i svenska sötvatten under senare år är puckellax, solabborre, svart dvärgmal och rödörad sköldpadda. Puckellax är en Stillahavsart som förts ryska delen av ishavet för att skapa fiskeresurs. Under de senaste decennierna har den spridit sig till Norge och sedan 2017 har försök till lek i svenska västkuståar skett. Puckellaxen är kanske mest känd från naturfilmer som visar dess beteende att gå upp i älvar, leka och sedan dö i stora mängder. Arten är tvåårig och mycket snabbväxande under sitt korta liv. Genom att leva i två år och sedan dö är uddaårslekande och jämnaårslekande populationer separerade från varandra. Intressant nog är det enbart uddaårslekande populationer som klarat sig i vår del av världen. Lekförsök i västkuståar kunde därför påvisas 2017 och 2019 men inte 2018 och beräknas inte ske i år, 2020.

Sjögull. Foto: Örnborg Kyrkander.

Solabborre är vackert tecknad  och används som prydnadsfisk i dammar. Reproducerande bestånd har hittats på ett par platser under senare år. Dels utanför Huskvarna, där myndigheterna kunde utrota beståndet genom att tömma en damm på vatten. Dels utanför Kungsbacka, där utrotning är svårare då den inte är lika isolerad till en enda damm. Svart dvärgmal har hittats i ett reproducerande bestånd utanför Örebro. Även där kunde man få bort arten genom torrläggning. Utöver att direkt påverka livet i vattnen bär fiskar ofta parasiter som kan spridas till andra arter, vilket gör att det är viktigt att de inte släpps ut.

Svartmunnad smörbult är en invasiv fisk som nu sprider sig snabbt i Östersjön. Den trivs bra även i sötvatten och det är sannolikt endast en tidsfråga innan den når Mälaren. Den är starkt territoriell och tränger undan andra fiskarter samt äter deras rom.

Sköldpaddor är ett exotiskt inslag i den svenska naturen men på senare år blir det allt vanligare att de siktas efter att de som f.d. husdjur släppts ut i naturen. Hittills har dock inte förökning skett. Den vanligaste arten, rödörad sköldpadda, behöver en vattentemperatur på över 22 grader under en period för reproduktion. Med ett varmare klimat kan reproducerande bestånd komma att bli verklighet även i Sverige. 

Så kallade dörrknackare är arter som orsakar problem i grannländer men som inte nått hit än. Några exempel är flera arter av nordamerikanska storkräftor som likt signalkräftan bär på kräftpest. Även flera mindre kräftdjur är ofta problematiska på kontinenten och i Baltikum, främst märlkräftor där flera mycket aggressiva arter spridit sig från området kring Kaspiska och Svarta havet. De sprids ofta genom sjöfart och kanaler. Flera av dem är aggressiva konkurrenter och kan helt förändra smådjurssamhällena i vatten där de etablerar sig. För dessa mindre kräftdjur är den mest sannolika spridningsvägen barlastvatten, vilket gör att i Sverige är det de stora sjöarna som löper störst risk att drabbas, kanske främst Mälaren.

De viktigaste spridningsvägarna är utsättning från akvarier och dammar, arter som är fripassagerare när vattenväxter eller fiskar importeras samt sådana som följer med båtar och fiskeutrustning.

 

Läs mer i rapporten Främmande arter i svenska sötvatten!

 

Text: Ulf Bjelke

Fakta:

I artikelflödet Dagens natur hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och svensk naturvård. Tipsa gärna redaktionen om du har en nyhet eller idé. Mer om Dagens natur.

Sidansvarig: ulrika.sehlberg.samuelsson@slu.se