Den skyddade naturen i Sverige är skevt fördelad

Naturreservat, nationalparker, Natura 2000-områden, naturvårdsområden, biotopskyddsområden, och naturvårdsavtal utgör knappt 15 procent av Sveriges land- och sötvattensareal. Dessa områden är dock inte representativa i hela Sverige utan skevt fördelade. I Norrland har 19 procent av ytan skydd, främst stora fjällområden, medan motsvarande siffra för Götaland och Svealand är omkring sju procent. De skyddade områdena har mycket stor betydelse för våra arter, inte minst många rödlistade, då dessa områden ofta är refuger* där arternas livsmiljöer finns kvar i det annars ofta hårt brukade vardagslandskapet. Många rödlistade arter är helt beroende av areellt skydd med hög kvalitet på skyddet. Trots att de sydliga landsdelarna hyser den absolut övervägande delen av de rödlistade arterna (3 700 mot 1 700 i Norrland), samt har det hårdaste trycket på naturen på grund av en högre befolkningstäthet, är andelen skyddad natur som lägst här. Om Götaland och Svealand jämförs med länder i Europa (ytorna är i samma storleksordning som flera medelstora länder på kontinenten) så är andelen skyddad natur betydligt lägre än i många av dessa (Världsbanken), även om definitionen på vad som avses med skydd skiljer sig mellan länder.

Karta över den skyddade naturen i Sverige. Grönt är landareal, ljusblått är sötvatten och mörkblått är marina skyddade områden. Som synes är arealen skyddad natur störst i norr, och särskilt i fjällen, inklusive Dalafjällen i Svealand. På flera håll i södra Sverige pågår skogsbruk även i stora delar av skyddade områden, till exempel i Glaskogen och i Kloten–Malingsbo i Svealand.

Skyddat land och sötvatten

Av de sju procent som är skyddad natur i Götaland och Svealand, är fem procent landareal och två procent sötvattensområden. Landdelarna hyser dock betydligt fler rödlistade arter än sötvattensdelarna (3 500 respektive 230). Särskilt Götaland sticker ut, endast fyra procent  av landekosystemen har skydd (av totalarealen skyddad natur i Götaland är hela 40 procent sötvatten). Således är ytan landekosystem som är skyddad mycket låg i södra Sverige. I hela Sverige är 15 procent av den skyddade arealen sötvatten. I Norrland är siffran 12 procent och i Göta/Svealand 27 procent. Skyddat sötvatten är ofta reglerat och de aktiviteter som ändå pågår där i form av fiske och båtliv påminner ofta om hur det ser ut i icke skyddade vatten. Tillträdesförbud under delar av året i form av fågelskydd förekommer dock.

Många betraktar järpen som en Norrlandsfågel men den finns i stora delar av landet. Den har likt skogshönsen orre och tjäder minskat betydligt i södra Sverige. Ny forskning visar att järpen kräver större sammanhängande areal av äldre, flerskiktad skog, vilket kan vara en av anledningarna till att den har minskat i Götaland och Svealand. Foto: Francesco Veronesi CC BY-SA 2.0

För små reservat

Förutom att totalarealen skyddad natur är låg i södra Sverige är de skyddade områdena dessutom oftast för små och utspridda för att kunna hysa livskraftiga bestånd av ytkrävande arter. Endast nio sammanhängande landområden med skydd större än 10 000 hektar (1 kvadratmil) finns i södra Sverige jämfört med 18 i Norrland. Av de nio i södra Sverige ligger dessutom tre i Dalafjällen, vilket innebär att endast sex områden i södra Sveriges lågland är rejält stora. Av de största skyddade områdena i södra Sverige är skogsbruk tillåtet i stora delar, till exempel i Glaskogen (524 hektar av knappt 29 000 är skyddade mot avverkning), medan andra i huvudsak består av myrmark (Store Mosse) eller öppet vatten (hela Vättern), samt nyligen brunnen och nu uppväxande skog (Hälleskogsbrännan). Det innebär att väldigt få större områden med äldre skogar är skyddade i södra Sverige. Ny forskning visar att för rödlistade och minskande skogsarter som mindre hackspett och järpe är de flesta av dagens reservat i (södra) Sverige för små (Orlikowska m.fl. 2020). Svart stork är Nationellt utdöd (RE) i Sverige sedan 1933 men har en stark population på andra sidan Östersjön i Baltikum, Polen och Tyskland. Bristen på stora sammanhängande områden med äldre skog och våtmarker är troligen en viktig anledning till att ”odinsvalan” inte har kunnat återkolonisera södra Sverige (Jiborn 2020). För att gynna ytkrävande arter föreslås, utöver ett fortsatt utökat skydd, buffertzoner med naturvårdsanpassat skogsbruk och en satsning på naturturism (Jiborn 2020) kring större skyddade områden. Målbilden skulle behöva vara att återfå en regelbundet häckande population av svart stork i södra Sverige. Detta skulle samtidigt medföra att en lång rad andra arter gynnas.

Svart stork minskade från mitten av 1800-talet i södra Sverige och den sista regelbundna häckningen konstaterades 1933 i Småland. Den har starka populationer i flera länder kring Östersjön. Det bör vara en målbild att skapa förutsättningar och få tillbaka en population av regelbundet häckande svart stork i svensk natur. En förutsättning för det verkar vara stora sammanhängande områden av äldre skog och fungerande våtmarker. Foto: Anett Schwetasch CC BY-SA 4.0

För många av Sveriges arter, vilka Riksdagen genom miljömålen har beslutat ska kunna fortleva i gynnsamma bestånd, är det viktigt att skyddet av värdefulla miljöer i södra Sverige ökar, inte minst av större områden. I början av juni 2021 röstade Europaparlamentet med stor majoritet igenom EU:s nya biodiversitetsstrategi. Den innefattar bland annat att 30 procent av arealen ska avsättas som skyddad natur senast år 2030.

* tillflyktsort

Text: Ulf Bjelke, Sebastian Sundberg och Sofie Wikberg