Brännheta gäster i våra vatten

Sol och värme med fantastiska bad har präglat sommaren vid den svenska västkusten, men ibland har badet slutat med en brännande känsla som inte uppskattas. Bovarna i dramat är så klart maneterna, dessa geléaktiga klumpar som kan finnas i riklig mängd och förvandla badet till en otrevlig upplevelse.

Men om man håller lite avstånd kan man istället njuta av maneternas skönhet. De vanligaste arterna vi finner i våra vatten är öronmanet Aurelia aurita, röd brännmanet Cyanea capillata och blå brännmanet Cyanea lamarcki. Av dessa maneter behöver vi akta oss för blå och röd brännmanet. Öronmaneten har inte tillräckligt starka nässelceller och bränner oss inte, förutom vid ögon och läppar och på annan känslig hud.

Kompassmanet Chrysaora hysoscella kan bli upp till 30 centimeter i diameter. På kanten av klockan sitter 24 långa fångsttentakler med nässelceller som kan brännas påtagligt. Foto: Klas Malmberg

Under hösten har två andra, ovanliga manetarter observerats på Västkusten. Kompassmanet Chrysaora hysoscella och lungmanet Rhizostoma pulmo är två sydliga manetarter som tack vare strömmar och vind förts till våra vatten, där de normalt förekommer mycket sporadiskt på höstarna. I år har de noterats längs hela Västkusten, och många observationer har rapporterats från norra Bohuslän till Halland. Kanske har klimatförändringar medfört att dessa maneter nu uppträder så rikligt.

Lungmanet är en relativt stor manet som kan bli ända upp till 90 centimeter i diameter. Den har en mjölkvit kroppsfärg med en blåaktig ton, och med sin starkt välvda klocka ser den nästan ut som en kvarglömd badboll när den ligger och guppar under ytan. Men den kan även förflytta sig förvånansvärt snabbt. På skivans kant finns ett band med blå eller violett färg. Könsorganen på klockans undersida är blåa hos hanar och bruna hos honor. Översidan verkar helt slät men har faktiskt rikligt med vårtformiga nässelceller. Nässelceller finns även på kanten av klockan, men lungmanetens nässelceller är relativt svaga och ger inga eller endast lätta besvär för oss människor. Lungmaneten saknar fångsttentakler och har ingen central munöppning. Men munarmarna är korta och finflikiga, likt blomkål eller, med lite fantasi, även lungor. På dessa finns ett stort antal millimeterstora munöppningar där maneten drar in djurplankton. Artens totala utbredningsområde sträcker sig från Nordostatlanten via Medelhavet till Svarta havet.

Lungmanet Rhizostoma pulmo kan bli ända upp till 90 centimeter i diameter. Artens nässelceller är relativt svaga och ger inga eller endast lätta besvär för oss människor. Foto: Klas Malmberg

Kompassmaneten kännetecknas av karaktäristiska v-formiga linjer i brunt pigment som utgår från mitten av klockan och bildar ett mönster som kan liknas vid en kompassros. Kroppen är vit eller gulfärgad. Klockan kan bli upp till 30 cm i diameter. Fyra långa och krusiga munarmar hänger ner från mitten av undersidan. På kanten av klockan sitter 24 mycket långa fångsttentakler med kraftiga nässelceller som kan brännas påtagligt. Till skillnad mot andra maneter som är tvåkönade är kompassmaneten en sorts hermafrodit. Först utvecklas de hanliga könsdelarna, vilket innebär att de unga maneterna främst är hanar. Därefter utvecklas de honliga könsdelarna, och mellanstora maneter är därför tvåkönade. Hos fullt utvuxna individer tillbakabildas de hanliga organen, vilket innebär att de stora exemplaren är honor. Artens totala utbredningsområde omfattar hela Atlanten och Medelhavet.

Text: Klas Malmberg och Kennet Lundin
Foto: Klas Malmberg

• Till Artfakta om lungmanet
• Till Artfakta om kompassmanet

Till Dagens natur