Eukaryota organismer (dvs. alla utom arkéer och bakterier) har två sorters DNA i sina celler: kärn-DNA, som finns i cellkärnan och utgör merparten av allt DNA, och mitokondriellt DNA som finns utanför cellkärnan. Tidigare studier av ärlor som bara analyserat mitokondriellt DNA har identifierat märkliga släktskapsförhållanden mellan citronärlor och gulärlor. Även forsärlan och brokärlan Motacilla aguimp har placerats på högst oväntade grenar i det mitokondriella trädet.
Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.
Den nya studien analyserade såväl mitokondriellt DNA (mtDNA) som stora mängder kärn-DNA för samtliga arter och de flesta underarter av världens ärlor. Den bekräftade de egendomliga släktskapsförhållanden som tidigare forskning funnit med hjälp av mtDNA. Men den visade också övertygande att mtDNA-trädet sannolikt överensstämmer dåligt med det verkliga artträdet. Troligen har mtDNA-trädet påverkats av hybridisering mellan arter för länge sedan.
Det nya släktträdet identifierade tre huvudgrupper: en med alla svartvita ärlor från Eurasien plus den afrikanska brokärlan, en annan med alla ”gula” eurasiatiska ärlor (gul-, citron- och forsärla) och en med fyra arter från tropiska Afrika/Madagaskar. Forskningen gav starkt stöd för att saotoméärlan Motacilla (f.d. Amaurocichla) bocagii på ön São Tomé utanför Västafrika verkligen är en ärla, trots att den inte alls liknar en ärla i vare sig utseende, biotopval eller beteende. Dessutom stöder studien att de östliga underarterna av gulärla är genetiskt ganska väl skilda från de västliga, även om en del oklarheter kvarstår.
Förutom ovan nämnda gulärlegrupper är de olika underarterna av gul-, citron- och sädesärla, som är mycket olika till utseendet, genetiskt mycket lika inom varje art. Exempelvis hittades inga skillnader mellan de två svenska underarterna av gulärla: sydlig gulärla M. f. flava och nordlig gulärla M. f. thunbergi. Däremot upptäcktes inom alla dessa tre arter genetiska barriärer som inte sammanfaller med underartsgränserna. Bland sädesärlorna var den endemiska marockanska underarten M. a. subpersonata mest avvikande genetiskt.
Även om ingen hittills kunnat konstatera några genetiska skillnader mellan sydliga och nordliga gulärlor förefaller det som om hybridiseringen mellan dessa är mycket begränsad i Sverige. Som framgår av kartan över individer som rapporterats i Artportalen med häckningskriterier är deras utbredningsområden i stort sett helt separerade.
Gulärla Motacilla flava häckar med två olika underarter i Sverige: i södra halvan M. f. flava (svarta prickar) och i norr M. f. thunbergi (blå fyrkanter). Antalet rapporter av underartsbestämda gulärlor med häckningskriterier i Artportalen ökade under 2017, och SLU Artdatabanken uppmanar till fortsatt rapportering av dessa!
Glädjande nog har antalet exemplar som bestämts till underart på häckningsplatserna fördubblats under 2017 jämfört med tidigare år, kanske som följd av den uppmaning till ökad underartsrapportering som publicerades på Artportalen 2017. Fortsätt titta på, och rapportera, underarter av gulärlor med häckningskriterier! Sista ordet är inte sagt beträffande deras taxonomiska status.
Text: Per Alström
Foto: Hans Bister
Läs mer:
Tomas Carlberg var redaktör från 2017 till oktober 2019.
