Lake Lota lota var under stora delar av 1900-talet föremål för ett riktat kommersiellt fiske, och det finns tidiga exempel på överfiske under 1950-talet från Vättern. Arten fiskas numera i mycket begränsad omfattning. Lakens lever är unik genom sin storlek och höga fetthalt, men också köttet, speciellt ryggfilén, är eftertraktat. På 1700-talet var laken en omtyckt matfisk som värderades ”för sin smakelige lefver, som kan insyltas som ostron”.
Utbredningsområde & ekologi
Lake finns i sjöar och vattendrag över i stort sett hela landet, samt i kustvatten i Bottniska viken och i Östersjön söderut till Kalmarsund. Stora individer hittas företrädesvis i kalla och djupa miljöer, medan små individer uppträder regelbundet i varmare vatten längs stränder och i grunda vattendrag. Lake är en kallvattensfisk som leker mitt i vintern. Sommartid söker sig större exemplar till kalla miljöer på större djup, medan smålakar ofta uppträder strandnära eller simmar upp i små vattendrag där flödet kan vara starkt begränsat och vattnet är varmare. De unga behöver nämligen varmare vatten än vuxna individer för att snabbt tillväxa i storlek och därmed undgå att bli mat åt rovfiskar. Den vuxna laken kan gå i sommardvala (torpor) för att klara av höga vattentemperaturer, men den försöker i första hand undvika det varma vattnet. Den försvinner därför från en del varma vatten och samlas i andra kallare vatten. Laken lever som pelagiskt yngel (2–3 cm) på djurplankton, sedan blir den bottenlevande och livnär sig på olika bottendjur. Stora lakar äter fisk och är mest aktiva nattetid och framför allt på vintern. Många sjöbestånd är stationära, men det finns även bestånd som vandrar upp i vattendrag för att leka. Under leken samlas upp till 20 individer i täta nystan.
Det största hotet mot lake
Lake är den enda arten av torskfamiljen som lever i sötvatten. Den har anpassat sig så väl att arten idag bara kan leva i söt- och brackvatten. Arten finns cirkumpolärt på nordliga breddgrader. Liksom torsk är det en utpräglad kallvattensfisk som missgynnas av stigande medeltemperaturer. Laken vill inte ha vattentemperaturer över 11-14 grader. Vid vattentemperaturer över 20 grader blir laken inaktiv och får överleva genom att tära på fettförrådet i sin stora lever. Det innebär att många grunda vatten blivit för varma. Arten kan även tänkas ha missgynnats till följd av eutrofiering och utsläpp av syretärande ämnen som leder till syrefria bottenmiljöer och får till följd att viktiga lekbottnar förstörs av sediment. Eftersom många bestånd är vandrande kan de ha påverkats negativt av utbyggnaden av vattenkraft och olika typer av vandringshinder. Detta har visats tydligt för bestånd i Nordamerika. Kanalisering, rensning och rätning av vattendrag har minskat arealen tillgänglig livsmiljö. Laken har försvunnit från Belgien och Storbritannien, i Nederländerna återstår idag två bestånd. I England pågår försök med återintroduktion sedan 2009.
Lake Lota lota - en vanlig och välkänd art som minskar. Illustration: Linda Nyman
Vilka åtgärder behövs?
Den klimatbetingade minskningen måste hanteras genom politiska överenskommelser på global nivå. Restaurering av vattendrag och borttagande av vandringshinder kan öka arealen lämplig livsmiljö. I övrigt är orsakerna till minskningen dåligt kända, vilket gör det svårt att föreslå konkreta bevarandeåtgärder. Eftersom laken är en relativt svag simmare har den svårt att återkolonisera vatten där den försvunnit, speciellt gäller detta kustvattendrag på västkusten eftersom salthalten i havet är för hög. Det går inte att vandra från ett vattendrag till nästa. Detta är en orsak till att man internationellt ofta försöker återintroducera arten genom utsättning av odlad lake.
Rödlistebedömning
Analyser av provfiskedata från sjöar (NORS) visar att arten förekom i 40 % färre sjöprovfisken under utvärderingsperioden (1994 - 2018). Data antyder att arten främst försvinner från mindre sjöar i södra Sverige. Data från Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS) visar att antalet lokaler med förekomst av lake i reella tal under samma period har minskat med 31 %. Även beståndet i saltsjön minskar; i Bottniska viken kan minskningen lokalt uppgå till >50%, för hela Östersjöområdet bedöms minskningen ligga i intervallet 0-35 %.
Sammantaget för hela landet bedöms minskningstakten har uppgått till 30 (20-40) % under de senaste 24 åren. Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abcd).
Text: Ann-Britt Florin och expertkommittén för fiskar
