Lär dig att känna igen familjer inom gruppen skinnbaggar

Senast ändrad: 11 april 2024
Grön, bladliknande insekt sitter på grönt blad. Foto

Skinnbaggar är en mångskiftande organismgrupp. I Sverige finns ungefär 650 arter fördelade på 43 familjer. Här finns både kända och okända representanter, som skräddare, vattenskorpioner, bärfisar, vägglöss och den särskilt artrika familjen ängsskinnbaggar med hela 240 svenska arter.

Gemensamt för alla skinnbaggar är att de har sugande mundelar som används för att suga ut växter eller bytesdjur. Det finns också arter som suger blod från ryggradsdjur eller livnär sig på att suga näring från svampar. Födan intas via en sugsnabel som i vila oftast ligger invikt under kroppen. Hur sugsnabeln är fäst, och vilken form den har är karaktärer som används vid artbestämningen. Framvingarna är ofta uppdelade i en inre och en yttre del, vilket gett gruppen dess vetenskapliga namn Heteroptera  – ”olikvingar”. Mellan vingarna finns en relativt stor och ofta trekantig sköld (skutellen) vars utseende är viktig vid bestämning till familj. Antennerna har i regel  fyra till fem segment till skillnad från till exempel skalbaggar vars antenner har minst nio segment. Längden på antennerna varierar dock mycket.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Skinnbaggar bildar tillsammans med stritar och växtsugare ordningen halvvingar, Hemiptera, vilka alla har stora likheter i mundelarnas byggnad. Till stritar hör bland annat spottstritar, hos vilka larverna omger sig av ett skum som i folkmun kallas grodspott eller gökspott. Till växtsugare hör många skadedjur, som bladlöss och mjöllöss.

Ofullständig förvandling

Skinnbaggar förekommer såväl på land som i vatten. Flera familjer innehåller bara vattenlevande arter, till exempel buksimmare och ryggsimmare (Corixidae och Notonectidae), som söker föda nere i vattnet samt skräddare (Gerridae), som springer på vattenytan och letar efter byten. Skräddare har en tät vattenavstötande behåring på undersidan av kroppen som kombinerat med de långa benen och vattnets ytspänning gör att de snabbt kan ta sig fram på vattenytan. Kustskräddare Gerris thoracicus på bilden nedan lever främst i brackvattenmiljöer längs Göta- och Svealands kuster. Merparten av skinnbaggarna lever dock uppe på land.

Skinnbaggar kallas även stinkflyn, beroende på att flera av dem har körtlar som kan avge illaluktande och ibland frätande ämnen som försvar. Mest kända för sina stinkkörtlar är nog arterna i familjen bärfisar (Pentatomidae), vilket ligger bakom det svenska namnet.

Många arter av skinnbaggar är knutna till en speciell värdväxt eller ett speciellt värddjur. Skinnbaggar är hemimetabola insekter, vilket betyder att de genomgår en ofullständig förvandling. Det innebär att det inte finns något puppstadium, som hos till exempel skalbaggar eller fjärilar, utan att den unga nymfen (larven) ömsar hud några gånger till dess att den nått det vuxna (fullbildade) stadiet. Det är därför viktigt att veta om individen man har framför sig är en nymf eller vuxen när det kommer till artbestämning. Det ser man lättast genom att vingarna hos nymfer saknas eller är korta medan de i de flesta fall är fullt utvecklade hos fullbildade individer (se exempel på nymf i bilden på grön bärfis). Det finns dock flera arter, bland annat skräddare, som saknar vingar även som fullbildade.

Vilka arter kan jag hitta ute nu?

Några skinnbaggar är aktiva redan under vårvintern och kan hittas i skyddade, soliga lägen. På Artportalen kan man se vilka av de tidiga arterna som har observerats. Exempel på sådana arter är eldlus Pyrrhocoris apterus (familjen eldskinnbaggar, Pyrrhocoridae), riddarskinnbagge Lygaeus equestris (familjen fröskinnbaggar Lygaeidae) och Rhyparochromus pini (familjen Rhyparochromidae).

Eldlus och riddarskinnbagge har uppseendeväckande röd och svart teckning. Med dessa varningsfärger vill de signalera att de är giftiga, eftersom de äter och lagrar växtgifter i kroppen som försvar mot predatorer. Eldlusen hittas mest vid basen av lindar samt på malvor, vars frön de livnär sig på. Arten var tidigare ganska ovanlig men har expanderat sin utbredning. Riddarskinnbaggen suger saft från tulkörtens blommor och frön, och ansamlas ofta på byggnader under övervintringen.

Även skräddare kan ses tidigt på våren. De övervintrar som vuxna och blir aktiva så snart det blir vårlikt. Mitten av april är den period under året då det finns flest observationer av skräddare på Artportalen.

De arter av skinnbaggar som rapporteras mest på Artportalen hör till familjen bärfisar, med grön bärfis Palomena prasina som den mest rapporterade av alla arter.

Vill du få hjälp med att artbestämma skinnbaggar finns nu i Artfakta en illustrerad bestämningsnyckel och korta beskrivande texter till de svenska skinnbaggsfamiljerna. Sedan tidigare finns också en bestämningsnyckel till skräddare, för den som vill bestämma vidare till art.

Text: Jonas Sandström, Ulf Bjelke, Ragnar Hall, Moa Pettersson och Liselott Sjödin Skarp

 

Vad är Artfakta?

I SLU Artdatabankens webbapplikation artfakta.se hittar du fakta om främst svenska arter, men även arter som skulle kunna påträffas i Sverige. Här finns även interaktiva bestämningsnycklar som hjälper dig att identifiera en organism till rätt art eller artgrupp genom att välja bland olika beskrivningar.

Bestämningsnyckel för skinnbaggar i Artfakta

Bestämningsnyckel för skräddare i Artfakta

Illustrationerna i nyckeln har gjorts av Ika Österberg. Upphovsman till fotografier anges i anslutning till respektive bild.

Mer om skinnbaggar i Artfakta

Vad är Artportalen?

I SLU Artdatabankens webbapplikation artportalen.se kan du rapportera alla arter du ser i Sverige. Genom att många personer bidrar med en stor mängd observationer av både vanliga och ovanliga arter kan direkta naturvårdsinsatser lättare sättas in, samtidigt som framtida hot kan upptäckas genom att analysera arters förändringar över tid.