SLU-nyhet

Urtidsfisken havsnejonöga

Publicerad: 01 april 2020
Fiskhuvud. Foto

Nejonögon är ”urtidsfiskar” som skiljer sig från andra fiskar bl.a. genom sin speciella mun. Istället för käkar har de en rund sugskiva klädd med små vassa tänder, vilket gör att de kan suga sig fast på stenar eller på andra fiskar som de suger blod från. Saliven innehåller ett ämne som hindrar blodet från att stelna. Havsnejonöga är en anadrom art, vilket innebär att den börjar sitt liv i sötvatten, vandrar ut i havet och sedan återvänder till sötvatten för att föröka sig. Den återvänder inte alltid till sin födelseälv. Istället är det doften av havsnejonögonlarver som får de vuxna individerna att vandra upp i vattendraget för lek.

Havsnejonögat har en stark regional koppling till Halland men förekommer även i Bohuslän. Ett nationellt åtgärdsprogram för att rädda arten fastställdes i januari.  Länsstyrelsen i Halland slog under 2019 larm om en drastisk minskning av arten med bara fastställd förekomst i fyra vattendrag. Något som också avspeglar sig i rödlistestatusen där arten gått från Nära hotad (NT) 2015 till Starkt hotad (EN) 2020.

Utbredningsområde & ekologi

I Sverige förekommer arten i vattendrag som mynnar i Västerhavet, från Rönne å till norska gränsen. Det är en atlantisk art med förekomster i Nordamerika, längs Nordafrikas kust, i Medelhavsområdet och längs Västeuropas kuster norrut till Island och Nordnorge.  

De vuxna individerna vandrar under vår/försommar upp i relativt stora vattendrag där de leker på samma platser som laxen leker på, i regel snabbströmmande sten- och grusbottnar. Leken sker i regel runt midsommar varefter de vuxna individerna dör. Larverna lever efter kläckningen nedgrävda i sediment under 5-7 år där de lever av att filtrera alger och andra mikroorganismer. Efter metamorfosen som sker vid ca 15 cm längd så vandrar de fullbildade nejonögonen ut i havet där de lever som parasiter på fiskar och marina däggdjur under 2-3 år. Som parasit gnager de hål på bytesdjuret och suger sedan i sig blod och vävnader. Om bytesdjuret är stort så överlever det attacken. Man kan ibland se läkta sår efter havsnejonögats angrepp på t.ex. stora torskar. Efter 2-3 år till havs kan havsnejonögat uppnå en maximal längd på 120 cm men mer vanligt är 60-90 cm.

Vattendrag med fynd av lekvandrande havsnejonöga i södra Sverige. Svarta cirklar visar huvudvattendrag med regelbundet uppträdande, vita cirklar vattendrag med tillfälliga fynd under 2000-talet. Enstaka fynd har även gjorts i Dalälven och Rickleån, Västerbotten.​ Källa: åtgärdsprogrammet.

 

 

Det största hotet mot havsnejonögat

Har varit utbyggnaden av vattenkraften. Detta har dels inneburit effektiva vandringshinder till lämpliga lek- och uppväxtmiljöer, dels att kvalitet hos dessa områden försämrats t.ex. genom korttidsreglering som torrlägger eller spolar bort nödvändigt sediment. Rensning och rätning av vattendrag har också påverkat nejonögonens uppväxtmiljöer mycket negativt. Ett annat hot är bristen på tillräckligt stora bytesfiskar vilket idag är en bristvara i havet. Detta kan minska både överlevnad och tillväxt under artens havslevande fas.

Vilka åtgärder behövs?

Det behövs en större helhetssyn i arbetet med att restaurera vattendrag så att även miljöer som gynnar havsnejonögat skapas och bevaras. De viktigaste åtgärderna är återskapande av fria vandringsvägar och restaurering av strömsträckor och höljor. Eftersom havsnejonögat är en svagsimmande art så fungerar inte de klassiska laxtrapporna. Det behövs även åtgärder i havet för att få tillbaka havsnejonögats bytesdjur, de storvuxna fiskarna.

 

 Havsnejonöga (Petromyzon marinus) är en urtidsfisk som skiljer sig från andra fiskar genom sin speciella mun bestående av en rund sugskiva klädd med små vassa tänder som gör att den t. ex.  kan suga sig fast på stenar. Illustration: Linda Nyman


Rödlistebedömning

År 1990 var arten känd från 19 huvudavrinningsområden i Sverige med lek konstaterad i 15 vattendrag. Sedan dess har situationen för havsnejonöga förvärrats, arten har försvunnit från Blekinge och östra Skåne och är 2018 bara konstaterad i 14 huvudavrinningsområden. Baserat på inventering av lekgropar 2018 skattas antal reproduktiva individer till 261-531 st vilket är en kraftig minskning jämfört med inventeringen 2008. Minskningstakten har uppgått till 50-85 % under de senaste 27 åren vilket överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. Fortgående minskning i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad även enligt C-kriteriet. (EN). (A2ac; C2a(i)).

 

Text: Ann-Britt Florin och expertkommittén för fiskar

Till Dagens rödlistade art

Kontaktinformation

Ann-Britt Florin, fiskar
ArtDatabanken, SLU
ann-britt.florin@slu.se 010-478 41 22, 076-126 80 62

Sidansvarig: cecilia.nordstrom@slu.se