Precis som många andra svenska missgynnade eller hotade biarter är guldsandbiet en pollenspecialist. Arten har anpassat sin flygperiod och sitt beteende och samlar pollen från en liten grupp närbesläktade växter.
Guldsandbi Andrena marginata är ett medelstort sandbi med en kroppslängd på ca 10–11 mm. Mellankroppen och huvudet är svarta med brunaktig behåring som på mellankroppens sidor och undersida övergår i ljusare beigevit behåring. Bakkroppen hos honan är apelsingul, glänsande och vagt påminnande om guld, vilket ligger bakom arten svenska namn. Hanen har vanligtvis de rödgula teckningarna på bakkroppen mer begränsade, och det är vanligt med hanar som har helt svart bakkropp. På Gotland förekommer en endemisk underart, gotländskt guldsandbi ssp. nigrescens. Honan hos denna art har alltid mer eller mindre svartfärgad bakkropp och två ljusa fläckar på munskölden.
Guldsandbi. Foto: Krister Hall
Ängsvädd och sand, hur vinstlott blev nitlott
Liksom många av de svenska missgynnade eller hotade biarterna är guldsandbiet en så kallad pollenspecialist. Detta innebär att arten har anpassat sin flygperiod och sitt beteende för att kunna samla pollen från en liten grupp närbesläktade växter. I guldsandbiets fall är det framför allt den sensommarblommande örten ängsvädd Succisa pratensis som gäller. Ängsvädd är en växt som företrädesvis trivs på sandiga eller grusiga marker där det finns rörligt markvatten. Den är också tydligt gynnad av vårbränning. Men guldsandbiet behöver förutom blommande ängsvädd också tillgång till blottad mineraljord för att kunna gräva ut sin uppemot halvmetern djupa bohåla. Under naturliga förhållanden är kombinationen blottad sand och ängsvädd troligen inte ovanlig. Man kan tänka sig att strandängar utmed åar lockar till sig betande djur som skapar öppna miljöer för ängsvädden, samtidig som djurens tramp och erosion skapar blottad sand. Man kan ju också föreställa sig gräs- eller skogbränder som bränner bort humustäcket och skapar potentiella boområden samtidigt som den brandgynnade ängsvädden frodas. Idag har bete och slåtter på magra marker där ängsvädden trivs bäst blivit alltmer sällsynt, och växten och dess blommor blir ovanligare i landskapet. Samtidigt har regleringen av vattendrag minimerat erosionspåverkan, medan gräs- och skogsbränder och den viktiga ekologiska funktion dessa fyller, nästan upphört att forma landskapet. Idag finns några av de största populationerna inom militära skjutfält eller naturskyddade områden där man fortfarande har en skötsel som inkluderar markstörning och bränning, medan populationerna i det omgivande landskapet alltjämt fortsätter minska.
Guldsandbi samlar pollen på ängsvädd. Foto: Krister Hall
Vilka åtgärder behövs?
Nöt-, (get-) och hästbete på naturbetesmarker med regelbundet återkommande betesuppehåll gynnar väddarter eftersom dessa inte utgör favoritfödan. Ekologiskt skött åkermark med träda kan vissa år producera stora mängder vädd, och dessa marker är viktiga i guldsandbiets metapopulationer. Även s.k. "sprutfria kantzoner" längs åkermark kan utveckla och bibehålla bra bestånd av åkervädd Knautia arvensis som guldsandbiet ibland nyttjar. Guldsandbi är troligen en god indikator på marker med hög artrikedom i vildbifaunan och därför lämplig som övervakningsart. Med regelbundna inventeringar kan populationsnedgångar upptäckas i ett tidigt stadium och en biodiversitetsförlust kan hindras eller bromsas.
Rödlistebedömning
Guldsandbi är rödlistad i kategorin Nära hotad (NT) enligt A- och B-kriteriet. Även i Rödlista 2015 var guldsandbi Nära hotad (NT).
Text: Niklas Johansson
