Skalbaggar att leta efter

Senast ändrad: 07 juli 2022
Brun insekt med vita markeringar. Foto

Under den här rubriken kommer då och då intressanta arter lyftas fram. Det kan vara skalbaggsarter som verkar minska i naturen, men det kan också vara arter som verkar öka och sprida sig. Det kan också vara arter där ny kunskap om biologin har gjort det lättare att leta efter dem. Gemensamt är att det är arter som inte är omöjliga att vare sig hitta eller att känna igen, men som vi ändå har överraskande dålig koll på. Dina observationer behövs!


Upprop - korthalsad majbagge

Korthalsad majbagge Meloe brevicollis har historiskt funnits från Skåne norrut till södra Dalarna. Inom åtgärdsprogrammet (Sörensson & Mårtensson 2007) har den eftersökts en hel del på Öland, där nästan alla nu kända förekomster ligger, men om artens status i övriga Sverige vet vi idag väldigt lite. Man kan tro att så stora skalbaggar som majbaggar är lätta att hålla koll på och att vi känner alla förekomster, men så är det inte. Runt 2010 upptäcktes en förekomst av arten i södra Uppland, och det är inte troligt att det är den enda förekomsten på hela fastlandet! I Storbritannien trodde man fram till för bara tio år sedan att korthalsad majbagge var utdöd sedan 1948, men sedan dess har flera förekomster upptäckts.

Sidenbin - två sannolika värdarter

Anledningen till detta upprop är att det framkommit ny kunskap om vilka biarter den korthalsade majbaggen är knuten till, vilket gör att man nu kan eftersöka den med lite större precision. Iakttagelser från Skottland och England gör det sannolikt att florsidenbi Colletes floralis och korgsidenbi C. similis är åtminstone de huvudsakliga värdarna (Silvey 2017). Det man kan göra redan nu är att söka efter fynd av flor- och korgsidenbi på Artportalen, och ge sig ut och leta majbaggar på samma platser. Sidenbina själva är tyvärr inte alldeles enkla att artbestämma, men bikunnigt folk kan kanske hjälpa till med ytterligare tips.

Tips vid eftersök

Korthalsad majbagge är den minsta av svenska majbaggar (små individer kan vara under centimetern), och skiljs lätt från övriga svenska arter på att halsskölden har rundade sidor och är dubbelt så bred som lång. Hos svart och violett majbagge (som är svårare att skilja från varandra) är halsskölden mer fyrkantig och ungefär lika bred som lång.

Lämpliga marker är torra sand- eller grusmarker med kort gräs- och örtvegetation, gärna i soliga slänter. Betesmarker, åssluttningar, flygsanddyner (så hittades arten i Skottland) eller – som i Uppland – slänter i gamla grustag. I områden med småbrutet landskap och mycket naturbetesmark har arten troligen störst chans att finnas kvar, kanske främst i östra Sverige från Blekinge till Mälardalen, men också på Gotland och i Bohuslän.

Korthalsad majbagge är aktiv från april till juni, med en topp i maj. Detta är ungefär en månad senare än svart majbagge, och kan förklaras av att värdbi-arterna har en senare flygtid. Fortplantningen måste tajmas så att triungulinlarverna är på plats när värdarterna flyger, dvs. från andra halvan av juni till augusti.

I Artportalen är fynden av korthalsad majbagge tyvärr skyddsklassade, så det går inte att se var arten är hittad. Det pågår dock arbete med att ta bort skyddsklassningen och ersätta den med en fridlysning. Arten bör naturligtvis inte samlas in utan dokumenteras bäst med foto, helst rakt uppifrån.

Referenser

Silvey, J. 2017. The solitary bee Colletes floralis Eversmann as a host of Meloe brevicollis Panzer (Meloidae) in Scotland. The Coleopterist 26(3): 143-146.

Sörensson, M. & Mårtensson, B. 2007. Åtgärdsprogram för bevarande av korthalsad majbagge (Meloe brevicollis). Naturvårdsverket, Rapport 5651.

 

Foto: Helena Lager

Korthalsad majbagge på Öland. Notera att halsskölden är tydligt kortare än bred, med rundade sidor. Foto: Helena Lager