Steklar att leta efter

Senast ändrad: 28 september 2018
Guldstekeln (Chrysis viridula) som parasiterar lergetingar Odynerus spp. Foto: Niklas Johansson

Inför kommande rödlista avses ett flertal nya stekelfamiljer behandlas, bland annat parasitsteklar. Parasitsteklar är genom sin placering på en hög trofisk nivå i ekosystemet troligen goda indikatorer på tillståndet i naturen. Fortfarande har vi tyvärr ganska dålig koll på utbredningen för många av arterna men trots att arterna generellt ha ansetts svåra att bestämma finns några iögonfallande parasitsteklar att leta efter i sommar.


Också bland bladsteklarna, som debuterade på förra rödlistan finns ett par lättidentifierade arter som kunskapsunderlaget behöver bli bättre för. Under 2018 behöver kunskapsunderlaget förbättras för ett antal stekelarter och här kan den naturintresserade allmänheten göra en viktig insats. Trots att steklar kan upplevas som krångliga att bestämma finns det ett antal arter som har både ett karaktäristiskt utseende och ett fascinerande levnadssätt vilket gör att man kan göra riktade eftersök utifrån de miljökrav de efterlysta steklarna besitter. Skaffa dig ditt eget stekelprojekt i sommar!

Hellwigia elegans. Foto: Hege Vårdal 

Parasitsteklarna Hellwigia elegans och Syzeuctus irrisorius

Dessa två parasitsteklar är av allt att döma knutna till det rödlistade mjölflyet Eublemma minutata. Denna fjäril lever av hedblomster Helichrysum arenarium som växer på hedartade marker i sydöstra Sverige. Inför kommande rödlistning skulle det vara värdefullt att få reda på de båda parasitsteklarnas utbredning. Idag är S. irrisorius känd från ett fåtal lokaler kring Åhus och vid Ravlunda i Östra Skåne medan aktuella fynd för H. elegans helt saknas. Arten noterades senast i slutet av 1800-talet i Östra Skåne.

Kännetecken

Båda arterna är tecknade i gult och svart och kroppslängden är ca 1 cm. För S. irrisorus gäller att arten förutom den speciella teckningen har förmörkade vingspetsar. Hellwigia elegans är mer smäckert byggd och har klubbformade helt orange antenner, en karaktär som är mycket ovanlig bland svenska brokparasitsteklar. Ett bidrag till bestämningen är också att arterna uppträder i anslutning till förekomster av mjölfly.

Eftersök

S. irrisorius slaghåvas med lätthet under sommaren genom mjuka slag i bestånd av hedblomster på lokaler med riklig förekomst av värdarten och troligen eftersöks även H. elegans på liknande sätt.

Stilbops ruficornis tillsammans med sin värd åkerväddantennmal. Foto Niklas Johansson

Parasitstekeln Stilbops ruficornis

Denna lilla parasitstekel är helt knuten till åkerväddantennmal Nemophora metallica som utvecklas i blomhuvuden av åkervädd Knautia arvensis. S. ruficornis är i modern tid belagd från Skåne och Östra Småland och kan presumtivt ha en utbredning som omfattar värdarten. Notabelt är att parasiten även tycks kunna uppträda i populationer av åkerväddantennmal som är relativt små och till synes isolerade. Eftersom värdarten är minskande och rödlistad som sårbar vore det intressant inför kommande rödlistning att få mer detaljerad kunskap om parasitens utbredning.

Kännetecken

Stilbops ruficornis förväxlas lätt med andra rödsvarta parasitsteklar men har en mycket tätt och grovt punkterad kropp, förhållandevis långt äggläggningsrör och rödgula antenner. Hanen har med mörk bakkropp och saknar äggläggningsrör. Arten exponerar sig ofta tillsammans med värdarten på blomhuvuden av åkervädd.

Eftersök

S. ruficornis eftersöks effektivast genom att mjukt slaghåva med fjärilshåv i bestånd av åkervädd på kända lokaler för värdarten eller observeras när de födosöker på blomställningar av åkervädd.

 

Honor av Neotypus coreensis t.v. och Neotypus nobilitator t.h. Foto Niklas Johansson

Parasitsteklarna Neotypus nobilitator och Neotypus coreensis

Dessa två färggranna parasitsteklar är obligata parasiter på två arter av blåvingar. N. nobilitator parasiterar mindre blåvinge Cupido minimus och N. coreensis parasiterar svartfläckig blåvinge Maculinea arion. Aktuella fynd av N. nobilitator finns framför allt från Skåne, Småland och Öland men arten kan troligen förväntas dyka upp över hela värdartens utbredningsområde. När det gäller N. coreensis är uppträder arten idag endast på Öland och Gotland där den kan vara lokalt talrik på hedartade alvarmarker med riklig förekomst av värdarten. Då båda blåvingarna är rödlistade som nära hotade NT, är kunskap om parasitsteklarnas utbredning mycket värdefull inför kommande rödlistning.

Kännetecken

Båda arternas honor har en typisk färgteckning i svart vitt och orange medan hanarna genom sin svarta och vita färgteckning av den ovane kan förväxlas med andra arter. N. nobilitator och N. coreensis är mycket lika när det gäller bägge könen men skiljer sig åt genom storleken. N. nobilitator har en kroppslängd på 8-9 mm medan den större N. coreensis är 10-12 mm. Honan hos arterna skiljer sig också genom att den bakre delen av mellankroppen är svart hos N. nobilitator och rödorange hos N. coreensis. Släktets tredje svenska art Neotypus melanocephalus skiljer sig genom att ha röda baklår istället för svarta. Den är dessutom trolig parasit på busksnabbvinge Satyrium pruni och uppträder således i ett något annat habitat än sina släktingar.

Eftersök

Båda arterna uppträder på lokaler med goda förekomster av värdarterna. Den mindre arten slaghåvas lätt med fjärilshåv i bestånd av getväppling Anthyllis vulneraria medan den större ofta besöker blomställningar av väddklint Centaurea scabiosa, bockrot Pimpinella saxifraga eller vildmorot Daucus carota.

Väggbistekel Gasteruption nigritarse: Foto: Krister Hall

Väggbistekel Gasteruption nigritarse

Denna art av bistekel har länge sammanblandats med den slätsprötade bistekeln Gasteruption assectator. Arten är dock avsevärt sällsyntare än sin släkting och aktuella fynd finns från Skåne, Öland, Östra Småland och Sörmland. Samtliga kända lokaler utgörs av timmerväggar i gamla kulturmiljöer där den presumtiva värdarten väggcitronbi Hylaeus pictipes anlagt sina bon och på vilken väggbistekeln parasiterar. Bisteklarna är en av de parasitstekelgrupper som kommer bedömas inför kommande rödlista och ökad kunskap om väggbistekeln och dess släktingar kan bidra till den kommande bedömningen.

Kännetecken

Honan av väggbistekeln liknar mycket den allmänna och utbredda slätsprötade bistekeln i det att den har ett äggläggningsrör som är betydligt kortare än bakkroppen, men honan har äggläggningsrörets skida på ovansidan täckt med kardborreliknande borst som saknas hos närstående arter. Arten har också tjock guldglänsande behåring i ansiktet medan systerarterna har glesare silverglänsande behåring. Nacklisten, som är upphöjd hos timmerbistekeln Gasteruption erythrostomum, som gärna uppträder talrikt i samma habitat, saknas helt hos väggbistekeln. Timmerbistekeln har dessutom gulröda käkar (svarta- bruna hos väggbistekeln) och dess hona har ett äggläggningrör som är lika långt som bakkroppen.

Eftersök

Väggbistekeln uppträder alltid på gamla timmerväggar med gnaghål av vedlevande skalbaggar vari väggcitronbiet anlägger sitt bo. De vuxna djuren ses ofta patrullera väggarna eller noteras födosökande på närbelägna bestånd av kirskål Aegopodium podagraria eller andra flockblommiga örter.

Sidansvarig: cecilia.nordstrom@slu.se