Många har nog ilsket slagit med tidningen mot getingarna som under sensommaren dyker upp som objudna, respektlösa gäster på kaffefikat och saftkalaset. Ytterligare några får nog erkänna att de önskat livet ur de där besvärliga pissmyrorna som förstör picknickstämningen i blåsippebacken den där härliga vårdagen. Men vad skulle det egentligen innebära om vi inte hade några steklar, dit både getingarna och myrorna räknas?
Jo, för det första skulle du förmodligen få vänja dig vid en sommar och vår utan blommor och humlesurr, smultron på strån, vaniljglass och äpplen. De flesta av trädgårdens och kvartersbutikens frukt och grönsaker få vi nog också glömma eftersom två tredjedelar av världens viktiga grödor huvudsakligen pollineras av olika steklar - framför allt bin och humlor. Istället får du snart troligen vänja dig av ett moln av olika flugor, bladlöss, larver och myggor, eftersom inga parasitsteklar eller rovsteklar begränsar deras populationer. Men det blir i alla fall lugn och ro på sensommarfikat. Fast just det ja - både jordgubbssaften, apelsinsaften och vaniljglassen får man skippa. Och kaffet förstås eftersom det i likhet med jordgubbar, vanilj och apelsiner pollineras av steklar. Men man kan ju i alla fall njuta av lugnet i vårsolen i blåsippebacken, eller? Nja, eftersom det är just de där bråkiga myrorna som sköter om att blåsipporna fortsätter blomma vår efter vår så måste vi nog tyvärr ge upp det också.
Tandsandbi Andrena denticulata på rotfibbla. Foto: Niklas Johansson
Artrikaste insektsordningen
Steklarna är med råge den artrikaste insektordningen i Sverige. Man uppskattar det totala artantalet till omkring 8 000 arter vilket är nästan dubbelt så mycket som antalet skalbaggsarter och tre gånger så mycket som antalet fjärilsarter. Bland steklarna återfinner vi, förutom de välbekanta bina, humlorna och getingarna, också myrorna och tusentals olika arter av parasitsteklar. Som pollinatörer och som reglerare av insektspopulationer har steklarna en avgörande roll när det gäller ekosystemets funktioner. Utan steklar skulle vi ha avsevärt mindre blommor i naturen, frukt i trädgårdarna och mat på våra bord. Trots detta är en stor del av steklarna, i synnerhet parasitsteklarna, fortfarande dåligt kända och varje år upptäcks och beskrivs nya arter i Europa och Sverige.
Påverkan
Tyvärr har de storskaliga omställningar av landskapet som människan genomfört under det senaste århundradet drabbat steklarna mycket hårt. Jordbrukets rationaliseringar, som medfört en omfattande minskning av blomrika ängsmarker, och förtätningen av våra skogar genom allt intensivare plantageliknande skogsbruk är några faktorer som bidragit till minskningen. Idag betraktas nästan en tredjedel av de svenska vilda bina och humlorna som kraftigt minskande eller hotade. För de till stor del ännu okända parasitsteklarna tycks läget vara lika illa och preliminära beräkningar indikerar att även för dessa grupper kan andelen hotade arter vara uppemot 30%. Detta skulle i så fall innebära att flera tusen arter löper en risk att försvinna från landet i tysthet.
Svart murvägstekel Agenioideus sericeus på lodyta av sand. Foto: Niklas Johansson
Synen har förändrats
Under senare år har man dock börjat inse steklarnas stora betydelse för ekosystemets stabilitet och i elfte timmen har man börjat ifrågasätta de bruksmetoder som genom grundlig forskning visat sig ha en omfattande negativ påverkan på framför allt populationerna av olika pollinatörer. Även kommuner och länsstyrelser jobbar numera alltmer aktivt för att reversera den negativa trenden men fortfarande återstår mycket arbete innan man kan blåsa faran över.
