Mossor utgör samlingsbegrepp för tre huvudgrupper - bladmossor, levermossor och nålfruktsmossor. Dessa utgör de tidigaste landväxterna och härrör från gröna algförfäder. Enligt den senaste forskningen är mossor monofyletiska och utgör systergruppen till kärlväxterna. Deras livscykel avviker från kärlväxterna genom att den dominerande fotosyntetiserande generationen har en enkel kromosomuppsättning och alternerar, efter befruktning, med en kortlivad sporproducerande generation.
Antalet kända arter av mossor i Sverige är för närvarande knappt 1 100, varav två är nålfruktsmossor, drygt en fjärdedel är levermossor och knappt tre fjärdedelar bladmossor.
Gul nålfruktsmossa (Phaeoceros carolinianus). Endast två arter i denna grupp finns i Sverige. Foto: Tomas Hallingbäck
Viktiga miljöer för mossor i Sverige är våtmarker, skog och fjäll. Våtmarker brukar innehålla en hög mångfald av mossor och dessa utgör ofta en stor del av myrarnas biomassa. Eftersom mossorna producerar torv utför de viktiga ekosystemtjänster genom att binda kol. Speciellt rikkärr och sumpskogar är synnerligen artrika miljöer som lätt försvinner, i synnerhet i södra Sverige, på grund av intensiv och/eller ändrad markanvändning.
I skogen utgör trädens bark på levande gamla träd, liksom murken ved viktiga underlag för en rad mossor, liksom stenblock, bergväggar och fuktig mark. Även i skogsmiljö bidrar mossor med ekosystemtjänster; bland annat fungerar flera vanliga skogsmarksarter som värdar för blågröna bakterier som fixerar en betydande andel av det kväve som skogen behöver.
Fjällen utgör likaså en viktig miljö för mossor. Många mindre vanliga svenska arter hittar man bara i fjällen, men samtidigt finns här den del av vår mossflora som vi känner till sämst.
Hur går det för mossorna i Sverige?
Mossor påverkas av en rad faktorer. En intensiv markanvändning och förändrad markhävd är viktiga faktorer som fortsätter att utarma mossfloran på ett storskaligt sätt. I skogen utgör slutavverkning i form av kalhyggen en mycket negativ inverkan på mossor. Ett ökat antal reservat och biotopskydd har dock sannolikt lett till att utarmningen bromsats upp. Vissa typer av luftburna föroreningar har minskat, vilket gynnar en del arter, medan nedfallet av luftburet kväve fortfarande ligger på en hög nivå, speciellt i södra Sverige. Ökad kvävetillgänglighet orsakad av utebliven hävd och ökad deposition av luftburet kväve missgynnar mossor som är knutna till kvävefattiga miljöer. De pågående klimatförändringarna kan få stor effekt på mossfloran, men kunskapen om deras inverkan är fortfarande dålig. En del sydliga arter kan komma att påverkas positivt, medan de nordliga arterna sannolikt kommer att minska.
Nordlig jordmossa (Dicranella riparia). Foto: Niklas Lönnell
